Göteborgsposten – 30 april 1864, sida 1

A —— Hodie mihi, oras tibi. det är uttydt: den ena Lördagen i Haga och den andra i Majorna! Se der det program, som tyckes vara på god väg att höra till ordningen för dagen eller kanske: rättare uttryckt, oordningen förl. natten, hvad beträffar eldsvådorna inom och utom vårt samhälle. Den på sista lördagen inträffade upplysningen hade lyckligtvis inga värre följder, än att en stor folkmassa kom i rörelse (lite motion kan då aldrig skada !), att en assurerad lada brann ner, och att åtskilliga viraoch pråserenceprotokoll för tillfället och måhända i all evighet förblefvo ouppgjorda. Låtom oss emellertid hoppas att i dag, Valborgsmessoaftonen, som visserligen inom åtskilliga provinser i Sverige firas med hvad här i orten benämnes påskeldar?, dock ingen af de täflande rivalerna skall falla på den iden att uppvakta med något slags lysande elände! I dag Valborgsmessoattonen och i morgon — Första Maj! Hvilken magisk klang i dessa två ord! När vintern så småningom börjar att ge vika för våren, när han drager bort sitt snötäcke från de slumrande sipporna, löser strömmarnes band och låter de jublande lärkorna i hela strålglansen af den lifgifvande vårsolen sjunga Skaparens lof, när svalorna återvända — hvarifrån vet ingen — när menniskobarnen börja afkasta det tryckande omhölje, som kallas för öfverplagg och kika i sina respektive garderober, om något af förra sommarens plagg, tack vare en större eller mindre uppstufning, kan begagnas för säsongen eller en ny uppsättning, af årets skörd., är nödvändig, när kägelkloten börja rulla vid Lorensberg, när himlen är klar och blå och hr Frick öppnat portarne till sitt förfriskningstempel i Trädgårdsföreningen — då vet man att den stora dagen icke är långt aflägsen. Den är dock icke nu hvad den fordom varit, då vatt dricka merg i benen icke var i det närmaste detsamma som att med större eller mindre depens, vare sig i champagne eller bränvin, uppiaga känslorna till berusningens och det ohejdade skrålets höjdpunkt. Undras jnst hur det den dagen skall komma att gå till på krogarne i Masthugget, när, som bekant, all utskänkning af spirituosa på sönoch helgdagar är förbjuden i Majorna. Förmodligen komma då gamla och unga kämpar under den nordiske Bacchi fana att derifrån mangrannt emigrera till det förlofvade landet Masthugget, hvarest toleransen är större och man utan svårighet kan finna här och der små krogar. Tycke och smak kan ingen förta och det ges många sätt att ha roligt här i lifvet. Summan af lagen är dock att för att första Maj skall kunna ega något behag fordras framför allt att vädret är godt, ty tänk bara hvilket streck i räkningen för alla tilltänkta små utfarter, om himlen är grå och mulen, vinden skarp och genomträngande eller, det värsta at allt, regnet faller i strömmar. Den ene har kanske räknat på atti sällskap med sin egen eller, om han är en stackars enstöring, någon annans hyggliga familj och med diverse fylliga och trefliga matkorgar i perspektiv få göra en tur med extratåget till Jonsereds vackra berg och dalar, en annan ämnar att pr hyrkuskekipage eller pr apostlahästar frakta sig ut till Lorensberg för att der i ett lag af glada bröder intaga sin middag elter accomodationsteorien d. v. s. lämpad efter för handen varande förhållanden under det att återigen en tredje kanske helt blygsamt har hoppats att, smuttande på sin kaffekopp i Trädgårdsföreningen, blossande på en af Sivers battongeigarrer iklädd en splitterny kostym trån någon af våra mer eller mindre tashionabla beklädnadsartister samt i allsköns lugn studerande den i år mer än vanligt krya och skämtsamma muntrationstidningen Pounsch, hvilken icke bör eller, rättare sagdt, icke gerna kan förblandas med en annan flygskrift af samma namn, hoppats säga vi, att med möjligast minsta kostnad kunna så på eftermiddagsqvisten insupa några uppfriskande vårfläktar. Måtte derföre Jupiter Pluvius, Boreas och hvad de nu heta alla dessa vädervindoch vattengudomligheter, för den dagen samt och synnerligen kasta sig i vännen Morphei armar och låta Zephyr, Flora och Bachus fritt hafva sitt spel! Konstföreningen har under veckan haft exposition, hvilken företett åtskilliga taflor af ganska stort intresse. Främsta rummet intages obestridligen at Olof Södermarks Vindrufsförsäljerska, hvilket stycke eger denne mästares vanliga förtjenster af en saftig kolorit och oöfverträfflig clair-obscur. Det är omöjligt att icke känna sig tilltalad af detta friska ansigte, med sitt halft melankoliska uttryck, och de präktiga svällande drufvorna i korgen sedan. Mill Lindegrens portätt af Tidemand är vackert och uttrycksfullt, och den täcka Danren af gamma målarinna VVallflfeka i Da