Göteborgsposten – 29 april 1864, sida 1

unga männen med yuersta sorgfällighet undvikit hvarandra, dertill båda två uppmanade af miss Ellen, som vetat öf vertyga hvar och en af dem att han var älskad. Men i den sorgsna sinnesstämning, hvari Roger nu befann sig, kunde Lionels ankomst ej förorsaka annat än en ny riktning åt hans tankar, och han erinrade sig endast en sak, det att Lionel varit hans vän. — Må han inträda! sade han. Lionel inträdde med fasta steg och hatten i hand lik en soldat som intager en vördnadsfull ställning i närvaro af sin förman; men blekheten i hans panna och den feberaktiga glansen i hans blick, motsade detta antagna lugn. Roger insåg genast att han kom som fiende och gömde i djupet af sitt hjerta de ord af tillgifvenhet, som hans läppar voro nära att uttala. — Mylord, sade Lionel, jag kommer för att öfverlemna åt ers nåd min afskedsansökan såsom kapten vid konungens dragoner. — Ah! sade Roger. — Timman är utan tvifvel illa vald, fullföljde Lionel, med ett lugn som bådade en storm. — Ja, verkligen, sade Roger. — Men ers nåd skall väl ursäkta min ifver. --Ah! utbrast Roger, ni är ifrig, min herre. — Mycket ifrig, mylord. — Ah! Och är det mig tillåtet fråga hvarföre. — Ja, sade Lionel kallt, emedan jag vill slåss med