Göteborgsposten – 29 april 1864, sida 1

— Oh! herr markis, svarade direktören, jag kan försäkra ers nåd, att om någon vansinnig af detta slag fått inträde i Bedlam hade jag blifvit underrättad derom. Roger var blek, en kallsvett perlade på hans panna. Direktören lät slå upp den ena anteckningsboken efter den andra; ingenstädes fann man ett spår af zigenerskan Cynthia. Markisen återkom hem oroligare och dystrare än förut. — Skulle denna qvinna kunna ha sagt sannt? ... mumlade han. Han tänkte på detta hemlighetsfulla beskydd, för hvilket han var föremål, på denne besynnerlige man, som man kallade Osmany och som han funnit på sin väg hvarje gäng en fara hotat honom, och slutligen på detta märke, som man bortplånat från hans arm. Roger tillbragte tre dagar instängd på sitt rum utan att vilja mottaga någon och knappt tänkande på miss Ellen. — Hvad skulle det tjena till att återse henne, sade han för sig sjelf, om denna qvinna sagt sannt, om jag är en zigenare? Roger skämdes för sig sjelf; han vågade ej mer gå på klubben och hade skrifvit till sitt regementes öfverstelöjtnant för att bedja honom taga kommandot under några dagar. Vidare hade han låtit söka Osmany öfverallt, men naboben stod ingenstädes att anträffa. Markis Roger var sålunda ensam denna afton, fördjupad i de dystraste tankar, då man förkunnade honom kapten Lionels ankomst. Roger uppgaf ett rop. Sedan de fått veta att de båda älskade samma qvinna, hade de två