Göteborgsposten – 27 april 1864, sida 2

Danmark. Konungen af Preussen anlände, åtföljd af krigsmininistern v. Roon och flygeladjutanten v. Manteuffel, d. 21 d:s på aftonen till Rendsborgs bangård, hvarpå han ester ett kort uppehåll derstädes reste norrut till Dyppel. Hagen efter, d. 22:dre, inträffade äfven Bismarck med kurirtåg och skyndade äfvenledes till det preussiska högqvarteret. Denna underrättelse om konung Wilhelms och hans tvenne högst betrodda ministrars ankomst till Slesvig ha vi redan för ett par dagar sedan betraktat som en synnerlig vigtig tilldragelse. Det kan visserligen se ut som om den preussiske konungen åker upp till Dyppelskansarne, för att med egna ögon se sin herrliga krigshärs bedrifter, för att låta sina gardesbataljoner defilera, och utdela belöningar, men att denna resa äfven har en annan och djupare betydelse, torde vara klart för hvar och en, som fäster något afseende vid de mångfaldiga demonstrationer och uttalanden, som anknutit sig till konung Wilhelms oväntade ankomst till konungens af Danmark länder. Att resan till Dyppel vidtagits på grund af ett plötsligt tattadt beslut, synes deraf, att general Wrangel beslutat resa till Fredricia, och att konungens lifregemente, som redan inryckt i Flensborg, för att åtnjuta flera dagars rast, fick ordre om att oförtöfvadt återvända till Gråsten, emedan konung Wilhelm ville se hela den prussiska stormkolonnen på sjelfva valplatsen, uttala sitt kongliga beröm och utdela belöningar. General Wrangel var redan d. 21 på aftonen tillstädes å Rendsborgs bangård. IIär mottog han af unga damer en lagerkrans såsom segerherre vid Dyppel. I Rendsborgs stad hado en församling borgare möte, hvarå beslöts att skicka konungen till mötes vid Neumänster en deputation af 3:ne borgare. I sjelfva Neuminster tycktes man ej ha någon kännedom om konung Wilhelms genomresa; den rendsborgska deputationen blef emellertid allernådigst emottagen och återvände med samma tåg till Rendsborg, der de inträffade kl. 9. Här var bangården prydd med slesvigholsteinska och preussiska färger. Embetsmän, prester, handtverkare med fanor och emblemer voro uppställda på banhallen. Ett antal utvalda unga damer, klädda i rödt, hvitt och blått (de slesvigholsteinska färgerna), öfverlemnade till konungen blomsterbuketter, hvilka han med synbar glädje mottog. Härpå framträdde den beryktade agitatorn Wiggers och höll ett tal till Preussens högsinnade monark, i hvilken han helsade Slesvigholsteins befriare. Dernäst talade amtmannen v. Iarbou och pastor Schroeter, hvilka äfvenledes tolkade för konung Wilhelm landets vördnad och tacksamma hängifvenhet. Konungens svar var vänligt och nådigt; han yttrade, att hertigdömenas sak var honom helig; striden hade börjats med allvar och skulle slutas med allvar. Stora offer hade gjorts, mycket blod hade flutit; slesvigholsteinarne kunde vara öfvertygade om, att hans barns blod icke flutit förgåfves. På detta svar följde dånande hurrarop, den hannoveranska musikkåren stämde upp den preussiska folksången och accompagnerade konungens afresa med melodien till Schleswig-Holstein meerumschlungen. Tåget ilade norrut. Från tidigt på morgonen hade äfven i Flensborg åtgärder vidtagits för den främmande monarkens högtidliga emottagande. Från Angel, Slesvig, Tönning o. s. v. hade deputationer anländt; bangården var prydd med blommor och betäckt med preussiska fanor och örnar bredvid de slesvigholsteinska emblemerna; på perronen, som var belagd med mattor, ordnades deputationerna. En stor menniskomassa böljade genom gatorna; vid bangården var trängseln så stor, att man ej kunde tränga sig igenom. KL. 11 f. m. beträdde konungen peronen och blef här mottagen af kronprinsen jemte de öfriga k. prinsarne samt general v. Gablenz, som inträffat