Göteborgsposten – 27 april 1864, sida 2

helm sig med några vänliga ord till den församladeå mängden, ursäktade sig derföre att han hade brådtom, emedan han ännu samma eftermiddag skulle vara i Dyppel, och begaf sig till Raschs hotell. Efter intagen frukost for konungen af Preussen, åtföljd af sin svit och en lysande stab, till Dyppel. Den preussiska suveränens närvaro i Slesvig har naturligtvis satt hela den slesvigholsteinska förenings-, deputationsoch adressapparaten i den ifrigaste rörelse. Konung Wilhelm skall, innan han lemnar den danske monarkens länder, bli belägrad med hyllningsoch tillgifvenhetsbevis. Öfverallt ifrån strömma deputationer till Flensborg, för att bringa preussarnes konung tack och smicker, böner och löften. Det är lätt att finna, hvilka slutsatser man kan draga häraf. De uttalas högt och tydligt af de slesvigholsteinska och tyska partitidningarne. ÅÄfven den mest tvifvelaktige måste nu kunna inse, att det efter detta besök aldrig mera kan bli tal om, att landet kan under någon form förblifva under danskt herravälde! heter det i ett bref från Flensborg, och i ett annat från Rendsborg: Detta besök och konungens af Preussen resa till Dyppels valplats, der hans soldater utgjutit sitt blod för Tysklands ära, är en händelse, hvilken måste för hvar och en, som vill se, vara af den aldra största betydelse, isynnerhet gentemot utlandet! Huru skall konferensen upptaga denna nya demonstration? Sannolikt med detta vanliga, oefterhärmliga lugn, som under senare tider utmärkt männen i kabinetterna, hvilka i ett ögonblick af utomordentlig kraftansträngning skrifva — en note, för att sedan sjelfbelåtet vända den på alla sidor och tjusas at dess glatta, diplomatiskt ohållbara form. Från Als skrifves d. 20 April: Hvad det ändock ser sorgligt ut på Sönderborgs gator. En ruin och ett genomskjutet hus, en nedsvärtad murhög och en oskadad koja med ett plakat i fönstret, som berättar, att här utskänkas varm punsch och kaffe. Hela staden liknar en stor grafkammare; manj möter ingen, ser intet, utom dödon och förstorelsen. Något lefvande såg jag likväl. På en bagares hus sutto tvenne utsvultna dufvor och sågo sig omkring efter den, som brukade komma med deras föda. Innevånarne hade flyktat, kanske dödats, hvem vet hvilketdera, dufvorna hade stannat qvar. Intill bagarens låg en ruin, uppe på en till hälften nedrasad gafvel satt en stare och flaxade med vingarne och sjöng och jublade af alla krafter, — hvad brydde sig väl fågeln om kriget och dess fasor? Det ser ut här som i Pompeji, har någon annan sagt, men i Pompeji är hvarje byggnad och allt hvad vi se för oss främmande och nytt, oaktadt dess ålder, Pompeji är ett monument öfver talangen, stort, fredligt och upphöjdt, Sönderborg är fasans, förstörelsens bild, så frisk, å lefvande, att man ännu tycker sig höra de smärtfulla skriken ljuda från murarne, med hvilka innevånarne lemnade den. Öfverallt synas gårdagens spår af granater och bomber, man ser märkena af det hastverk, som låg i flykten, olyckan står att läsa på alla murar. Rådstuguklockan ligger ännu midt på gatan, brandlukten tränger med hvarje andedrag in i lungorna, emedan dagligen nya hus antändas och de förut antända ännu brinna i grunden. Nere vid stranden mötes vi af en annan syn. Husen längs sjön stå ännu i ljus låga från i måndags. På flera ställen i sundet och längs bålverken skjuta spanterna upp af de sönderkrossade farkoster, som buro de båda broarne. Denna brosprängning skildras af alla som det bäst och lyckligast utförda verk, man kan tänka sig. Det hela stod endast på några minuter. Ingeniörerna hade varit i ordning från stridens början, hvarje man på sin post. I samma ögonblick som den sista afdelningen af danskarne kom öfver svängde de mellersta brodelarne in åt Sönderborg till, pontonerna skiljdes åt och strömmen dref de sprängda qvarlefvorna åt hvar sin strand. Derefter öppnades en våldsam kanonad på pontonerna och de små jakterna, hvilka sjönko eller brunno upp. Den lycka och klokhet, som krönte detta företag, hafva utan tvifvel vållat de preussiska generalerna minskning i deras glädje, ty det betviflas ej af någon, att det för dem låg mera vigt uppå att forcera öfvergången till Als, än att sätta sig i besittning af nio sammanfallna grushögar, hvilkas förskjutna kanoner endast kunna begagnas till ett tyskt triumfoch teater-arrangement och derefter till gjutjern, och hvilka ingen utaf oss mera brydde sig om att försvara. Ett af de sista skotten i måndags föll från skansen n:o 6. Det var stridsmannen som slog, tills hans hand sjönk och ännu i döden böjde sin fiende till marken. IIon andades ända tills s—n tog henne! ropade artilleristen, som kom flygande öfver bron med snöret i hand, sedan han aflossat kanonen. Straxt derefter trängde preussarne in öfver bron och planterade först en kompanifana, derefter en stor regementsfana på vallen. I skansen n:o 5 tilldrog sig en händelse, hvilken har en något romantisk prägel, ehuru dock berättelsen derom är sann. Då gendarmen i går afton kom tillbaka med båten från brohufvudet medförde han liket af en dansk oficer; det var beröfvadt axelband och knapparne i uniformen och dessutom hvarje papper, som kunde lemna någon upplysning om den aflidnes namn. Han låg utsträckt på en gammal dörr bak i båten och hade träffats af en kula midti pannan. Ingen af de tillstådes varande kände honom. Jag sjelf har sett honom engång förut, men erinrar mig icke hvar. Gendarmen gick bort till officeren, som skulle emottaga liken, och sade: Då preussarne kommo med detta lik ned till båten, bådo de mig rapportera, att det var en dansk officer från skansen n:o 5. Sedan skansen öfvermannats och de andra dragit sig bort,