Göteborgsposten – 23 april 1864, sida 1

— —ä——— — undra sig ötver att se de vackraste gatorna skämda af dylika vanprydande föremål. och äfven den genuine infödingen skall måhända i tysthet smått grumsa öfver det kringflygande dammet och gruset, hvilket icke är välkommet hvarken för hans yttre oller inre menniska; men då man ser hurn med hvarje år staden inom alla dess delar (undantagande Lilla Berget!) tilltager i prydlighet, skall främlingens förundran förbytas i beundran och den inföddes ögonblickliga obehag i en känsla af stadigt varande välbehag. Som ett bevis på huru hastigt vissa gator höjt sig, må anföras Östra Hamngatan mellan grossh. Franckes och f. d. Brulinska arfvingarnes hus. Sedan förändringen och påbyggnaden af s. d. Bressanderska huset, hvilket i sitt nuvarande skick påminner om ett kolossalt dockskåp eller den sceniska anordningen i En trappa upp och på nedra botten, väl blifvit fullbordad, finnes nemligen på denna icke obetydliga sträcka ej qvar mera än ett enda tvåvåningshus. De öfriga äro jemna och flertalet särdeles prydliga trevåningsbyggnader. När skall väl samma lyckliga förhållande inträffa med vår vackra Södra Hamngata? En blomsterrabatt skyddar bättre än ett jerngaller, yttrade nyligen en talare hos stadsfullmäktige. Huru vacker denna sats än örefaller och huru tillämplig den än kan vara på en mängd andra förhållanden, — på anläggningarne i brunnsparken, har man dock funnit omöjligheten af att realisera denna upphöjda åsigt. Sedan vissa partier nemligen blifvit besådda med gräsfrö för att i en icke aflägsen framtid kunna prestera de ögat så angenämt smekande gräsmattorna, har man blifvit nödsakad att anställa en särskildt väktare mot närgångna och på hvarjehanda upptåg begifna representanter af Canis familiaris. Det är emellertid ganska komiskt att se den stackars väktarens besvär och vanmäktiga harm, när bäst som han med stenkastning och hojtande lyckats fördrifva en eller flera af dessa besvansade orostiftare, han plötsligen vid andra ändan af anläggningen ser en trupp förstärkningshundar med onda afsigter i skölden beslutsamt tåga upp midt i rabatterna. Vår man tappar dock icke modet; med några hastiga språng kastar han sig midtibland sina fiender, utan att akta på deras morrande och skällande, jagar dem med några duktiga rapp på flykten och drar helt belåten efter andan, men o ve — då han vänder sig om, varsnar hans spejande och misstänksamma öga genast en afskyvärd svans vifta vid något af de fjerran belägna träden. Ny jagt och nytt fördrifvande! I sanning, denna befattning kan med allt skäl benämnas en hundvakt på land. Någon upptågsmakare på två ben har nyligen roat sig med att söka mystifiera den del af vår tidningsläsande allmänhet som beherrskas af en otta ledsam, understundom ret sam passion — nyfikenheten. Han har nemligen ett par gånger med fetstilar låtit införa en annons med uppmaning för sällskapet (äi. B. K. (det är uttydt, Göteborgs Boll-Klubb, hvarföre icke lika gerna Gud bevare konungen!) till sammankomster på exercisheden å utsatt tid. Nåväl, första gången hindrade den mindre behagliga väderleken de vetgiriga att infinna sig för att se och beundra, men andra gången hade den skämtsamme annonsören, hvilken antagligen i egen person infunnit sig för att njuta af sin triumt, den tillfredsställelsen att se talrika grupper at de i allåerna pramenerande kasta spejande blickar åt heden, ehuru ingen exponerade sig för att bege sig direkte ner på skådeplatsen, der man endast såg några ystra öfvermagar tumla om under muntert glam. Skulle man emellertid få fatt i den anonyme annonsören kan han säkerligen vänta sig att bli åtalad såsom den der utsprider rlögnaktiga uppgitter och vrängda framställningar till allmänhetens förvillande och förledande som det heter i 3 3 12 mom. Trycktrihetsförordningen. — Samma anklagel se torde för öfrigt äfven kunna riktas mot de föreståndare för offentliga lokaler, såsom schweizerier, rakstugor o. s. v., hvilka innu med en viss pietet låta ångfartyget Orions reseturer på (iöteborg-—-Köpenhamn och Wismar skyldra på väggarne till sina otablissementer, oaktadt nämnde fartyg för en god månad sedan blifvit förhyrdt af danska regeingen och följaktligen upphört med sina turer. I Upsala utkom nyligen en ÅItaliensk språklära af en akademisk lärare derstädes, n bok hvilken ansågs fylla en ganska väentlig lucka inom vår linguistiska litteratur. mellertid vill det tyckas, som endera boken cke mäktat att fullständigt uppfylla det åsyfade ändamålet, att ge en grundlig undervising i Tassos och Petrarcas klingande tungonål, eller också, hvilket vi af artighet mot lriostos öfversättare vilja antaga, som om de 1 3 mA Aftan klase FEL 1—