Göteborgsposten – 23 april 1864, sida 1

2—xnH f)n — skrifvare från lärdomssätet till en annan här utkommande tidning återger ett mycket bekant italienskt ordspråk. I det första brefvet hette det nemligen: Ridere Napoli a pise morire, en högst besynnerlig rotvälska, hvilken antagligen uppkommit genom skriteller tryckfel; men i nästa bref kom rättelsen och den var icke mindre rolig. Ridere och pise, säger vår svenske italienare helt naivt, skall naturligtvis vara videre och piu. Nu bär det dock icke bättre till än att det ifrågavarande ordspråket på verklig och framför allt begriplig italienska låter: Vedere Napoli e poi morire! Det mesopotamiske sprog er et underligt sprog, säger Ulysses till Chilian i Holbergs bekanta lustspel — och den italienske Upsaliensaren förmodligen äfven. Det sällskap som efterträdt de artister, hvilka under mer än ett halft år förmått att hos Göteborgs teatervänner underhålla ett oförminskadt intresse och hvilka nu äro som bäst i farten med att förtjusa Norrköpingsboarne, har hittills icke gitvit mera än två representationer, af hvilka den sista icke var särdeles talrikt besökt. Orsaken dertill torde dels kunna sökas uti, att det uppförda stycket icke hade nyhetens behag, dels och förnämligast deri, att de vackra månljusa aftnarne mera locka till promenader i det fria än till dramatiska prestationer mellan fyra väggar. I afton på Shakspearesdagen, för hvars värdiga firande hr Elfforss icke lärer ha sparat några omkostnader, är dock att förmoda det sällskapet skall kunna fägna sig åt en fullsatt salong. Sedan några dagar uppehåller sig härstädes en polsk flykting, violinisten Biernatzki, fordom anställd som konsertmästare i Warschau. Hr B., som lärer vara en konstnär med stor talang och färdighet, uppträdde för någon tid sedan med mycket bifall i Köpenhamn och ämnar härstädes gifva en konsert. Det lärer ha varit mycken fråga om att söka vinna hr B. för härv. orkester ett förslag som dock strandat mot den pekuniära stötestenen, att orkesterkassan för närvarande befinner sig i ett ingalunda blomstrande skick, ithy att den åsamkat sig en icke obetydlig skuld. Detta ledsamma förhållande har uppkommit derigenom att de konserter hvilka under årets lopp arrangerats till förmån för orkesterkassan varit så fåtaligt besökta att dei stället sör att gifva en åsyftad och väl behöllig vinst, i stället gifvits med förlust. Skulle man icke kunna hoppas att någon af hrr 50 fullmäktige i den goda smakens och bildningens intresse framkomme med ett förslag om ett bestämdt årligt underhåll ur stadskassans åt orkestern, hellre än att dess skickliga medlemmar skulle behöfva att skingras åt skilda håll och vårt eljest så väl organiserade samhälle vara i saknad af en duglig och nutidens fordringar motsvarande orkester? Är icke staden skyldig att hålla sig stadsmusikanter? Huru skulle det ock, förutan orkester, gå med Tit. Gaudelius och hans operasällskap? Det vore synd om den gode mannen i händelse samma otur skulle förfölja honom här som i Altona. En hamburgertidning innehåller nemligen rörande honom följande ordgrannt öfversatta godbit: Enligt notiser i åtskilliga teatertidningar har den förre direktören för Altona Stadttheater hr C. Gandelius för nästa vintersäsong öfvertagit direktionen öfver teatern i Göteborg. Mätte lyckan derstädas blomstra bättre för honom än i Altona! En hans saregångare, som vistades i Göteborg med ett teatersällskap, sörvärfvade sig der en förmögenhet (!). Den sista tiraden skall tydligen vara en anspelning på den oförgätlige Emil von der Osten, hvilken också i sjeltva verket lärer ha gjort särdeles goda affärer härstädes. Skada blott att han, efter hvad det berättas, gjorde på samma sätt, som, enligt Konjanders bekanta uttryck i Ålittebarnet, aktörerna på k. teatern, ehuru i omvändt förhållande, ty Åallt hvad han förtjente här nere (i Göteborg) det au lade han ner deroppe (i Stockholm)!