Göteborgsposten – 23 april 1864, sida 1

och den af helsa och lefnadslust strålande gossen vid hennes sida med den tända sacklan i sin hand, äro de icke en tjusande personiflkation af den gryende Dagen med alla sina sköna, om också mången gång bedrägliga förhoppningar? Man tycker sig känna pulserandet af den mäktiga drifkraft, som genomströmmar verlden,. som manar oss till strid och till seger på ljusets och menniskokärlekens, af sanningens sol upplysta bana. Faller nu blicken på den andra basreliesen, — tyst, hör du ej vingslagen at den sörjande genius, som med tvillingbröderna Döden och Sömnen tätt tryckta till sin barm, stilla och sörsonande sväfvar genom natten? Vallmoknopparne vid gestaltens tinningar beteckna den välgörande dvalan, som kommer oss att glömma ramlandet af många förhoppningar, krossandet af många illusioner, glömma de tårar at ånger, fasa, smärta och förtviflan, hvilka måhända nyss fuktade de nu slutna ögonlocken . Och så sväfvar den nu helt nära oss öfver slagfält, betäckta med de liflösa qvarlefvorna af bröder, som slagtat sina bröder, af fiender, som nu hvila lugnt vid sidan af hvarandra. Men den uppgående dagen måste med fasa vända bort sitt anlete från den förfärliga synen af blod och våldsgerningar, från de rykande ruinerna af de hem, hvilka nyss inneslöto glada och lyckliga familjer. Ty sorgens och förödelsens ande har gått fram öfver våra danska bröder, och till den smärta, som hvar och en menniskovån måste känna öfver att sådana fläckar ännu kunna vanställa den ljusa taflan af en sig alltmer utbredande civilisation, knyter sig måhända inom mången förtrolig krets af anförvandter och vänner i vårt fädernesland smärtan öfver förlusten af någon kär och dyrbar medlem. Om vi hittills varit förskonade från krigets fasor, har deremot på senare tider fosterlandet varit hemsökt af många och svåra eldsvådor. Det är ett eget och olyckligt förhållande, att under nästa sommar en af våra förnämsta badorter och den måhända yppersta brunnsanstalten icke kunna blifva tillgängliga för allmänheten. Äfven vår grannstad Kongelf (icke Kongsbacka, såsom en af våra större landsortstidningar berättar), har blifvit hårdt hemsökt af det härjande elementet. Måtte nu endast hjelpsamheten och menniskokärleken räcka till och icke förtröttas vid det förnyade, men, gudnås, oundvikliga vädjandet till hjerta och Inom nare tider — börs! vårt eget samhälle tyckas på seHagorna ha fallit på den luminösa iden att söka öfverglänsa Masthugget och Majorna på eldsvådornas område. Den senaste yttringen af detta täflingsbegär, eldsvådan sistl. lördag, var i sanning ingen obetydlighet och skulle utan de verkligen heroiska och sjelfuppoffrande ansträngningar, hvilka ådagalades vid släckningen, säkerligen ha ästadkommit en ännu mera vidsträckt förhärjelse. En lycka i olyckan var att branden timade så tidigt på aftonen att den hann observeras innan larmsignalerna gåfvos, ty när detta ändtligen skedde stodo redan 4 å 5 hus i ljusan låga. Hvad tänkte månne den gången våra hederliga tornväktare på: Helt säkert voro de vid det laget försänkta i en stilla och oskuldsfull slummer, drömmande om den oskattbara lyckan som blifvit dem beredd att i alla väder kunna vara i ljuf och oqvald besittning af de oförlikneliga sotbeklädnadspersedlarne — stadens stöflor. Hvad beträffar nämnde eldsvådas uppkomst har som vanligt tills dato ingen annan upplysning vunnits än den som presterades vid sjelfva brandtilltället. Under det att Lejonbryggan allt mer och mer sjunker tillhopa, dervid blottande en icke särdeles vacker sida af perspektivet från någon af de nedre bryggorna, nemligen den smala kanalen på blott den ena sidan at Brunnsparken, börjar med vårens annalkande ett friskt och rörligt lif att visa sig vid vår Skeppsbro. Med muntert plaskande skoflar, fryntliga och småleende befälhafvare på kommandobryggan och i nymåälade skepelser, skiftande i alla -egnbågens färger, återvänder den ene efter len andre af vår vackra ångbåtsflotta trån sina resp. profturer, hvilka i år, utom den maeriela njutningen som i rikt mått erbjudes vå dessa angenäma utflykter, medfört det uppriskande behaget at svalkande vindar samt mn blå och hög vårhimmel. Emellertid klasas på hoteller och restaurationer öfver briten på resande, hvilka eljest vid denna tilen på året bruka strömma till vår stad. Jock lugnen er go herrar och damer, vänen bara till badterminerna börja och framför lt när truppsammandragningen med thy åtöljande inqvartering kommer att ske, då blir är minsann tillräckligt godt om folk och ondt m utrymmet. Som vanligt under våren och sommaren, ro våra större och mindre gator belamrade red byggnadsställningar och plank, samt muare och kalkslagerskor af alla åldrar och 2 RA 2 222— — oc Me Li — — tarlal-ar racanda amnmm nn