Göteborgsposten – 21 april 1864, sida 1

2 Medan de af ingeniörerne Wallström och Rudberg uppgjorda förslagen till reglering af gator och torg i hufvudstaden sedan månader tillbaka hvila i godan ro hos hr öfverståthållaren, så att byggnadsföretag, tomtstyckningar med flere frågor få ligga ovidgjorda till förfång för den enskildes rätt att fritt få förfoga öfver sin egendom, har hr öfverståthållaren Bildt haft både tid och lust att åtaga sig en direktörspost i Skandinaviska Kreditaktiebolaget. Detta har här väckt ej ringa förundran, helst hr Bildt med sin ofvannämnda, mycken tid fordrande befattning äfven förenar den af konungens förste adjutant och af generalmajor, och dessutom användes vid utomordentliga beskickningar, kondoleanser m. m, ty hr Bildt räcker till öfverallt och anser sig ha tid till allt. Det torde kanske hända snart nog, att ni får erfara, det Rikets Ständers justitie-ombudsman och öfverståthållare-embetet hafva ett och annat otaldt med hvarandra. Justitieombudsmannen säges nemligen ej vara så öfvertygad om att hr Bildt hinner på samma gång sköta Stockholms stad i juridiskt och administrativt hänseende, göra längre resor och dessutom egna sig åt skötandet af en stor banks stora penningaffärer, utan han tycker att hr Bildt uteslutande bör egna sig åt sitt embete såsom öfverståthållare. Och detta bör ej förtänkas hr justitieombudsmannen. Apropos Skandinaviska kreditbolaget, så torde det vara fler än en aktieegare i Stockholms Enskilda bank, som gerna skulle afstå något af senaste årets utdelning, om de på sina fem kunde riktigt räkna ut, hvilka motiver som föranledt grosshandlaren Wallenberg att taga sast sot i den nämnda föreningen. IIuru man nu må betrakta saken, icke hafva väl Stockholms Enskilda Banks aktier derigenom stigit i värde, men hr Wallenberg har kanske tagit ännu ett steg närmare målet, som lär vara — finansporttöljen. Ni har kanske ej haft mod att genomläsa de långa aktstycken, som våra tidningar meddelat ur den engelska Blå Boken i dansktyska frågan? Det var verkligen skada, ty utom den mängd upplysningar af ganska stort intresse som dessa handlingar erbjuda, kommer man vid läsningen af dem ofelbart till den slutsats, att, utom det mesopotamiska, ätven det svenska diplomatiska språket är ett underligt språk. Det är alldeles gifvet att dessa depescher äro öfversatta i vårt utrikesdepartement, men hur ha de blifvit öfversatta? Jo, på det jemmerligaste sätt i verlden. Eller kan man väl tänka sig att grefve Manderström, som är en mästare i svenska språkets behandling, skulle ha skrifvit så här: Men på samma gång böra vi förklara, att vi alltid tänka(!) bevara vår frihet att handla för det fall, att en för Danmarks intressen gynnsam ötverenskommelse icke skulle kunna åstadkommas — — Vi skola bemöda oss att und: vika ett deltagande i striden så länge det blifver oss möjligt, men vi böra bestyrka(!) att denna strid kan uppnå förhållanden(!) som icke längre tillåta en fortsatt overksamhet från vår sida. Jag inbjuder(!) er att uppläsa denna depesch för — — Ni bör framhålla det värde som M. M:ts regering skulle fästa vid att erhålla ett svar, hvars snara meddelande blifver dubbelt önskvärdt genom händelsernas hastiga fortgång(!) (se depeschen 9 från grefve Manderström till svenska ministrarne i London, Paris och Petersburg). Den diplomatiske öfvorsättaren är synbarligen ej hemma i svenska språket och Herren vete hur det kan stå till med hans kunskap i franska! Man nämner här namnet på öfversättarendiplomaten, men jag vill ej vara så indiskret att återgifva det här, det kunde skada hans carriöre, ty en vacker dag får man väl se honom ut