Göteborgsposten – 19 april 1864, sida 2

— Detta bör leda någonstädes, tänkte Jean de Franee. Med sin dolk mellan tänderna började han krypa fram under det han böll sin veke utsträckt framför sig. Gången sträckte sig i början nästan vertikalt i markon, men den den blef så småningom allt mindre brant, och Jean giok snart på en jemn yta. Han gick på detta sätt i cirka tio minuter, upplysande det underjordiska mörkret i samma mån han skred fram. Luften var tryckando och förskämd och rigenarkonungen kunde flera gånger knappt andas. Ett ögonblick stannade han nästan qväfd och trodde att han ej kunde gå längre. Men ett doft buller som han hörde öfver sitt hufvud och som han igenhände vara rullandet af en vagn gaf honom mod då det lät honom sluts till att han ej längre befann sig under sir Robert Waldens trädgård och att en gata strök öfver honom. Han hoppades vid ändan af den underjordiska gången finna ett af dessa talrika afloppsrör som föra Londons förskämda vatten ut till Thamesfloden, och hvilka här och der få dagsljus genom öppningar åt gatan försedda med jerngaller. I sjelfva verket, då han gått ännu ungefär trettio steg, träffades hans ansigte af ett friskare luftdrag. Jean inandades denna luft med fulla lungor och sade för sjelf i def han betraktade sin veke som ännu kunde brinna en halftimma: — Jag börjar tro att jag är räddad! Gången, som först följt en lutande derefter en jemn plan, steg nu plotsligt uppåt, och Jean insåg att han nu närmade sig dagsljuset. Då påskyndade zigenarkonunger sin gång. I samma mån han skred framåt blef lufter