Göteborgsposten – 19 april 1864, sida 2

ser för sin del en fredspolitik vara Englands sann: politik. Lord Derby sade sig hafva med det största möj liga tålamod arbetat sig genom den oändliga och tröst lösa massan af officiela aktstycken och kunde försäkra att han minst af allt kunde beskylla ntrikesministern för brist på flit; ty den ädle lorden hade suti dansk-tyska frågan skrifvit ej mindre än 170 terna ett inflytande, hvarvid öfvertalning, äregirighet depescher. Fastän han icke var någon beundrare af stilen i dessa depescher, hvilka utmärkte sig för den högsta grad af svaghet, förtjente dock den förvånande ihärdighet, hvarmed lord Russell spunnit trådarne till sin väf, allt erkännande. Han tänkte för sin del alldeles icke öka de stora och allvarliga bryderier, hvar; H. Mt:s regering och Europa befunno sig. Äfven han trodde, att den engelska politiken måste vara öfvervägande fredspolitik; men lord Russell motiverade denna politik med det eländigaste skäl, då han lät penningeförhållandena vara det enda afgorande. Det finnes omständigheter, som ingåfve honom större skräck för kriget, är blotta faran för att försvaga finansernas blomstrande tillstånd. Fastän han betraktade kriget som ett stort ondt, finnes det likväl ett ännu större ondt, och som sådant ansåg han det, då man offrade landets ära och lemnade i sticket en vän. som anförtrott sig åt en. Hvad är i allmänhet en krigisk politik? Är den af den ädle lorden följda politiken bäst lämpad att afvärja krigsfaran eller att öka den. Han befarade, att regeringens politik lättare skulle kunna leda till ett allmänt störande af den europeiska freden, än om man från början intagit en mera klar, bestämd och afgjord hållning. Det är förkastligt och vanärande för England, att man gör främmande länder föreställningar och hotar dem, under det man samtidigt ingifver dem och hela Europa den åsigten, att de kunna lugnt trotsa alla Englands föreställningar och hotelser, emedan England ändock icke skall förmås lemna aktivt bistånd eller gå utom de sparlakanspredikningar, som den ädle lorden håller för hvarje hof i Europa. Hvad är förnämsta driffjedern till Österrikes och Preussens uppträdande? Dessa länder hysa alldeles icke nägon önskan att följa en agressiv politik (7), detta är åtminstone fallet med den förstnämnda makten. Det finnes deremot ett revolutionärt parti, som söker störa lugnet, för att befrämja sina egoistiska och revolutionära planer. Det utöfvar på de mindre tyska staoch fruktan spela en roll, ooh dessa småstater som slitas bort af en ström, hvilken de varit för vanmäktiga att hejda, hafva under förhållanden, som voro farliga för deras intressen, ställt sig i spetsen för den demokratiska rörelsen och befrämjat planer, hvilka endast skulle kunna medföra den största fara för dem. Man skulle tro, att tvenne stormakter, såsom Österrike och Preussen, kannat trotsa ett dylikt revolutionärt inflytande. De skulle kanske äfven varit i stånd härtill om ej allehanda omständigheter gjort sig gällande. Preussen kunde eftertrakta, hvilket äfven är förhållandet, att vilja tillfredsställa sin äregirighet, genom att utvidga sitt territorium och förvärsva en örlogshamn. Det är derjemte mycket svartsjukt på Österrike och skulle, huru sällsamt det än låter, eftersom det sjelft är ett despotiskt land, vilja ställa sig i spetsen för den demokratiska rörelsen, för att derigenom göra denna oskadlig, medan det samtidigt undertrycker friheten i en grannstat, som det anser alltför demokratisk. Sådan är Preussens anomala ställning. Men hurudan är nu Österrikes ställning? Österrike fruktar, att Preussen, genom att gå i spetsen, skall faktiskt blifva den herrskande makten och komma att inom det tyska förbundet utöfva ett öfvervägande inflytande på de mindre staterna, under det Österrike skulle bli tvunget att låta sig nöjas med en underordnad roll. Det var derföre först och främst det välde, som det revolutionära partiet utöfvade på småstaterna, dernäst småstaternas inverkan på den ömsesidiga afundsjukan mellan Österrike och Preussen och slutligen denna afundsjuka sjelf, som icke tillät någon af de två tyska stormakterna att göra ett enda steg, vid hvilket den ena icke gick hand i hand med den andra. Sådane voro de förhållanden hvilka i sanning utsatte den europeiska freden för stor fara, hvilken politik än hvad som helst för en engelsk regering än må följa. Man måste beklaga att lord Russell i Danmark har väckt förhoppningar om understöd, förhoppningar som han icke haft för afsigt att uppfylla. Han skulle gerna vilja gifva allt erkännande åt utrikesministerns planer, men han kunde det oaktadt icke annat än beklaga att den ädle lordens politik ännu mera hade gifvit styrka åt den redan förut tillräckligt utbredda äsigt, tillfölje af hvilken England var så starkt bundet af sina materiela intressen. att det vid intet tillfälle kunde uppträda så som det borde uppträda för så vidt det ville häfda sin ställning som stormakt. Lord Wodehouse försäkrade att regeringen aldrig hade gifvit Danmark löfte om britisk hjelp. Lord Russell anmärkte med afseende på Sönderborgs bombardement att den preussiske generalen sävidt han visste, i allmänhet hade tillkannagifvit att Sönderborg skulle blifva betraktadt som en del af den befästade ställningen vid Dyppel. Det oaktadt borde man efter hans (Russells) åsigt 24 timmar förut ha gifvit invånarne underrättelse om det förestående bombardementet. Lord Stratheden återtog derefter sitt förslag om len ofvananförda resolutionen. Till svenska medborgare har K. M:t ipptagit C. P. Christenson från Danmark, F. Å. Schwan från Schlesien och J. H. Lange rån Sachsen. För sjöfarande. Uti skrifvelse till Komnerskollegium har svenske och norske konsuln i San Francisco fästat uppmärksamhet å ingelägenheten deraf att connoissementer och ertopartier för fartyg, som afgå till Förenta Staternas hamnar. böra, till förekommande af