Göteborgsposten – 19 april 1864, sida 2

ty lands ära blifvit till den grad nedsatt genom under tj handlingarne, att blott ett stort praktiskt resulta skulle kunna upprätta den. Det lönade väl mödan satt taga under öfvervägande, om ej den aktning, son England nu saknade, men hvilken var nödvändig som konferensen skulle leda till ett resultat, kund vinnas derigenom att britiska skepp visade sig i Öster sjön. Han ville dock försäkra sig mot den förmodan, at han helt och hållet biträdde det yttrande, som en af lor derna nyligen haft med afseende på det ifrågavarande ste. get. Den ifrågavarande lorden hade tillrådt en engelsk flottas skickande in i Östersjön, för att beskydda Sön: derborg mot ett högst orättmätigt angrepp, och unde en diskussion, som egt rum före påskferierna, hade vidare den åsigt kommit på tal, att det skulle vara riktigt att afsända en flotta, som skulle hålla ögonen på de österrikiska och preussiska krigsskeppen och kontrollera deras operationer. Dessa förslag ansågos alltför djerfva och man kunde äfven lyckligt inverka på händelserna genom ett försigtigare tillvägagående, neml. genom att låta engelska krigsskepp occupera Kiel. Ingen, som läst de framlagda aktstyckena, skulle kunna förneka, att Preussen låtit sig i hög grad ledas af en äregirig längtan efter att bli en sjömakt, under det Österrike mer eller mindre böjde sig för omständigheternas makt. Då det väl en gång genom en britisk flottas närvaro blifvit klart att Kiel ej är bestämdt att komma under preussiskt herravälde, skulle Preussen endast hafva samma skäl att föra krig som Osterrike, och de svårigheter, med hvilka konferensen skulle ha att kämpa, skulle bli färre. Förutsatte man deremot, att Flensborg och Kiel på grund af Englands efterlåtenhet blefve occuperade af tyska krigsskepp, skulle såväl traktaterna som politik och intresse förbjuda England, att finna sig i en sådan occapation, och ett krig skulle bli resultatet, då deremot det af honom tillrådda handlingssättet skulle kunna bli ett medel att förebygga fientligheterna, i stället för att framkalla dem. Om de tyska makterna hade rättighet att taga danskt territorium i besittning, för att jaga efter skuggan af en tvifvelaktig rätt, skulle icke då Storbritannien vara berättigadt att till sjös taga en materiel pant, för att uppfylla en obestridlig, klar och oomtvistad pligt? Om en britisk flotta låge i Kielersjorden, skulle England vinna en diplomatisk ståndpunkt, som det nu ej har. Hertigen af Argyll anmärkte, att regeringen under förhandlingarne befunnit sig i en mycket obehaglig ställning, emedan hon i betraktande af sitt stora ansvar måste med den yttersta återhållsamhet uttala sig angående många punkter. Man kunde ej rikta någon förebråelse mot den engelska regeringen, derföre att hon ej kunnat förebygga ett krig på kontinenten. Lord Derbys kabinett hade ju gjort de största ansträngningar, för att hindra kriget i Italien, och det hade likväl ingenting kunnat uträtta. Man kunde alldeles icke förebrå det denna utgång. Man kunde lika litet bryta stafven öfver den nuvarande regeringen, derföre att det ej lyckats upprätthålla freden. Traktaten af 1852 ålade icke England större rättigheter och skyldigheter än de öfriga makter, som undertecknat densamma. Regeringen behöfde icke handla ensam, men hon hade gjort allt hvad hon kunnat för att omkring sig samla de öfriga makterna till gemensam handling. Om dessa varit härtill villiga, skulle enligt hans åsigt kriget bestämdt kunnat undvikas. I de trenne stora krig, som kommit till utbrott under sista decenniet, neml. det orientaliska, italienska och amerikanska kriget, hade en stor fråga eller en stor princip stått på spel, då deremot de nu pågående fientligheterna äro alldeles utan ändamål (7). Om det också medgäfves, att danskarne ej uppfyllt några af de löften, som de gifvit tyskarne i öfverenskommelserna uf 1852, är det dock höjdt öfver allt tvifvel, att tyskarne äfvenledes å sin sida underlåtit att uppfylla de förpbgtelser, som ingåtts till Danmark. Han trodde, att regeringens politik godkännes och understödjes af det engelska folket. Lord Grey anmärkte, att det hvarken varit rättvist eller ädelmodigt af England, att råda danskarne till att upphäfva Novemberförfattningen, om det icke tänkt erbjuda Danmark sitt bistånd. Det skulle varit vida bättre för Danmark, om England alldeles icke blahdat sig i tvisten, utan intagit Frankrikes mera värdiga hållning. England skulle hafva skickat en eskader till Eidern; de tyska stormakterna, och isynnerhet Österrike, skulle mycket väl hafva insett, hvad konseqvensen af ett sådant steg måste bli, och det skulle icke varit någon fara för ett krig. Lord Russell. Man förebrår icke regeringen, att hon ej förebyggt ett krig, men man tadlar henne, emedan hon ej deltagit i ett krig. Den svåraste anklagelse, som rests emot henne, gick derpå ut, att England icke f. n. är inveckladt i kriget. England skulle ha handlat högst oklokt, om det utan Frankrikes, Rysslands och Sveriges bistånd inlätit sig på ientligheter mot Tyskland. Äfven Frankrike, Ryssland och Sverige hafva undertecknat 1852 års fördrag, och England är icke förpligtigadt att handla allena. Det af lord Grey förordade handlingssätt skulle i fredens namn hafva antändt branden till ett illmänt krig i Europa. England är enligt hans äsigt cke belåtet med, att regeringen icke betett sig på sådant sätt. Det välstånd, hvaraf det för ögonblicket njuter, och den afundsvärda ställning som det intager, vör icke vedervågas, såframt ej stora och mäktiga inressen stå på spel. Då man betänker den omätligt tora statsskulden, som hufvudsakligen förskrifver sig rån krigen, synes en politik, som går ut på att ej nveckla nationen i främmande tvister, vara den mest ekommendabla. Om Danmark skulle försvaras på srund af europeiska intressen och jemnvigtan i Euroa, borde de europeiska makterna gå hand i hand ch ej öfverlemna arbetet åt England ensamt. Hvad len Österrikiska fiottans afsändande till Östersjön ansår, har den engelska regeringen gjort föreställningar lerom i Wien, och Österrike har förklarat, att det r ögonblicket ej tänker skicka sin flotta in i Östern. Det står i begrepp att sända sin flotta till Nordsjön, för att skydda den omfattande tyska hanleln, och detta mål är berättigadt. England har full rihet att bestämma, huru det skall handla i dylika all; engelska regeringen vill ej uppträda aktivt, om let icke är oundvikligen nödvändigt, och fastän hon ar klar kunskap om Englands makt, önskar hon ikväl icke störta landet i ett onödigt krig. Han anJ 11—