Göteborgsposten – 16 april 1864, sida 2

brand i baracklägret på andra sidan om sundet och tvenne andra i sjelfva staden. Hufvudgatan, som upplystes af återskenet från branden, erbjöd en sällsam anblick; hela reserven stod uppställd i leder längs husen; vagnar med halm rullade upp och ned midt i gatan. De, som kommo från skansarne, efterlemnade ett långt blodspår; de voro fullastade med sårade, som skulle till Augustenborg. Efter hand ökades förvirringen, fastän soldaternas stoiska lugn icke ett ögonblick förnekade sig; det var förunderligt att se dessa personer stå orörliga och marmorkalla, utan att blinka ens då den granat sprang rakt öfver deras hufvuden. En sådan granat är dock en ohygglig tingest; man hör först ett egendomligt hvisslande och hvinande som skär i öronen, och då detta ljud upphör, kommer en knall. Ve den, som då befinner sig i närheten. En kula fejar bort, hvad hon möter på sin väg och gör ingentirg vidare; men granatstumparne sprida sig, springa fram och tillbaka och förorsaka fruktansvärda sår, af h-I ka man dör törst efter flera dagars förlopp. Här var det ej en, utan tio granater, som föllo med en förfärande skottsäkerhet. Alldenstund hvarken jag eller min vän hade någon synnerlig lust, att förfriskas af detta eldregn, gingo vi att packa ihop våra saker. Just som vi höllo på med att taga farväl af öfverste Feyvrier, som uppehåller sig här i ett särskilt uppdrag (från franska regeringen), hven en at de obehagliga projektiler, som jag nyss beskrifvit, nära förbi oss. Min vän kastade sig ned bakom en halmstack, jag tog äfven till bens, och ett ögonblick derefter sprang jernvidundret, dödade tvenne soldater och slet benen af en gammal qvinna. Denna händelse påskyndade i hög grad inpackningen af våra reseffekter. Vi voro straxt i ordning; men nu börjades den största svårigheten. Vi måste bana oss väg genom en tätt sammanpressad hop af män, hästar och vagnar, och jag tror, att man lättare skulle kunna flytta en obelisk, än att få en dansk soldat att lemna sin post. Det lyckades oss dock att omsider bana oss väg genom hvimlet. Det var ett afskyvärdt väder, det regnade, blåsten hven och vi vadade i smuts ända upp till ankeln; rundtomkring oss gingo tysta gråtande qvinnor, avilka utom sina andra bördor oftast buro dessutom ett eller flera barn på armen. Bakom den flyende mängden ljöd kanondundret, rasade branden, foro granaterna hvisslande genom luften — här och der ljöd äfven ett genomträngande skri; det var en tafla af den djupaste jemmer. Slutligen anlände vi med vårt dystra följe kl. 10 på aftonen till Höruphav. Englands gesandt i Köpenhamn, mr Paget, har begifvit sig till Sönderborg, för att på stället taga närmare notis om förloppet af detta bombardement, som i England väckt hos allmänheten den djupaste sensation, ja, förbittring. Till Köpenhamns redd har anländt ett hamburgerskepp Eudora, som d. 2 d:s uppbringats af danske korvetten Dagmar. Prisbefälhafvaren har inrapporterat, att de ombord på skeppet varande 6 man af den hamburgska besättningen om aftonen d. 3:dje d:s, efter det korvetten förlorats ur sigte, gjort ett försök att ötvermanna prismanskapet, som äfvenledes bestod af 6 man. Under det tvenne af det danska vaktmanskapet voro till väders, för att beslå ett bramsegel, blef den tredje angripen bakifrån och ej obetydligt sårad med knifstyng, medan samtidigt den hamburgske kaptenen och styrmannen öfverföllo den danske officeren i kojen, men då han hotade att begagna sig af sina vapen, föllo de till föga och uppgåfvo försöket.