Göteborgsposten – 16 april 1864, sida 2

betäckt med flyende till fots och i vagn, oskylda menniskor sårades, qvinnor och barn dödades och lemlästades. Lika säkert är, att Sönderborg under redan en längre tid hvarken haft vapenupplag eller arsenaler och ännu mindre gjuterier, ty sådana ha aldrig funnits derstädes. Om fienden ansåg en demolering af Sönderborg vara strategiskt nödvändig, kunde han åtminstone gifvit en varning om ett förestående bombardement; från militärisk synpunkt kunde ett bombardement utan varning på sin höjd ursäktas, om samtidigt en stormning skett mot skansarne och man genom bombardementet skulle ha försvårat truppernas debouchering genom Sönderborg. Men bombardementet skedde, som sagt, utan varning och samtidigt försökt stormning. — General Wrangel synes med en viss förkärlek hafva inledt krigets energiska sortsättande med den öppna stadens nya bombardering. De preussiska heloch halsofficiela berättelserna tala åtminstone med stor och innerlig tröjd om röken och lågorna i Sönderborg, om de förträffliga granaterna som på 6,000 stegs atstånd nådde in i staden (-in der neueren Kriegsgeschichte noch nicht da gewesen!) och om den förvirring, som allt detta måste ha framkallat inom de danska warsenalerna och gjuterierna. Weser Zeitung yttrar sig i samma tonart som Kreuzzeitung? och med samma hånfulla bitterhet mot England. om man öfverhufvud kan göra preussarne och österrikarne någon förebråelse under närvarande krig— säger bladet — så är det endast den, att de visa alltför stor mildhet och öfverseende mot danskarnes spioneri och öfriga fientligheter. Och dessa förebråelser göras oss af ett folk, som för ej fullt 60 år sedan med så mycken skonsamhet bombarderade de älskade danska kusinernas hufvudstad och under förra kriget med Ryssland sköt värnlösa fisklägen i Finland i brand, efter principer, hvilka syntes lånade från Barbareskstaterna. Vårt blod börjar koka, då vi betänka, att man trån tysk sida vill lägga vigt på en regerings åsigter, som med så mycken ovärdig lömskhet förenar en så föraktlig seghet. Detta mol England förnärmande spräk, som nu förnimmes i alla offentliga uttalanden i Tyskland, är en naturlig följd af den öfvertygelse, att England likväl icke lemnar Danmark någon materiel hjelp under närvarande förveckling. Englands brist på bestämdhet och energi har ökat Tysklands djerfhet; men huru hastigt skulle ej dess språk förändras, om endast en i truppantal någorlunda vuxen fiende stode gentemot det, eller om en europeisk stormakt beledsagade sitt veto med utrustandet af stora härmassor! Vi ha förut omnämnt, att parisertidningen Patrie har sin egen korrespondent i Sönderborg, hr Eugene dArnoult. Denne, ett äsyna vittne, har till em tidning insändt söljande npprörande skildring af första dagens bombardement af den olyckliga staden. I detta ögonblick, skrifver han, äro preussarne i färd med att bombardera Sönderborg, en försvarslös stad, full af qvinnor och barn. Deras eld, som hela dagen varit starkt riktad mot de danska batterierna, bytte kl. 6 i går afton plötsligt om rikning, och stora projektiler började regna ned öfver staden. En af de första föll i gårdsrummet till det hus der Jag bodde; derpå följde en andra och en tredje med korta mellanrum, och dessa sista voro bestämdt riktade mot det hus, der öfverbefälhafvaren har sitt logis, hvilket hus stöter alldeles intill det, der jag bor, Eftersom jag bor på nedra botten och luften inne på gården blef obehaglig, gick jag ut på gatan i sällskap med en bekant. Här började skådespelet antaga större dimensioner. Preussarne, som tycktes på det noggrannaste känna Sönderborgs topografiska beskaffenhet, slungade ned öfver stora hufvudgatan en massa granater, hvilka alla sprungo i linie med högqvarteret; de förfärade innevånarne skyndade il största hast ut ur staden, några med en bunt linne, andra med kökssaker o. s. v. Jag skall ständigt med rörelse minnas en liten täck flicka, som följde sin mor, i det hon kastade nyfikna blickar åt alla sidor; modren svigtade under bördan af en stor packe, barnet hade ett litet knyte och några leksaker i handen, båda gingo så hastigt de kunde; de stannade ett ögonblick hos en soldat, som kom nedsvärtad och varm från striden och just skulle återvända till densamma; det var utan tvifvel den lillas far. Han tryckte modrens händer, kysste barnet, kastade en blick på dem båda och intog derpå åter raskt sin plats i ledet. Han hade ej väl vändt sig om, förrän ott starkt skri ljöd; jag gick närmare och gr att harnat fått maman a —