Göteborgsposten – 15 april 1864, sida 1

kunnat utgå derifrån. Jean de France är död, vare sig till följe af att han blifvit krossad i fallet eller dukat under för hungerns qval. Oaktadt denna försäkran som hon gjorde sig sjelf, gick miss Ellen in i grottan. Hon hade försett sig med ett snöre vid hvars ända hon fästade en liten lykta. Hon satte i rörelse den mekanism medelst hvilken stenblocket fördes undan, och då detta var gjordt, lutade hon sig fram öfver öppningen. — Jean! ropade hon, Jean! Intet svar följde. — Jean! upprepade hon. En dödstystnad herrskade i hålan. Miss Ellen släppte då sakta ned sin lykta och böjde sig ned för att se. Hålan var djup; men snöret var långt, och när lyktan vidrörde marken, varseblef miss Ellen en menniskokropp höljd i en kappa och liggande med ansigtet mot marken. En legion af råttor höllo kalas på liket, och det hemska gnagandet af deras tänder hördes ända upp till zigenerskan, som drog sig tillbaka med en rysning af förskräckelse. — Han är död! mumlade hon. Hon hade kännt igen den kappa Jean de France burit samma afton han med tillhjelp af Lionels nyckel skaffat sig inträde i trädgården. En tår fuktade hennes långa ögonhär och en suck trängde sig fram ur hennes bröst. — Stackars Jean, sade hon, om han velat tjenat mina syften! (Forts.)