Göteborgsposten – 15 april 1864, sida 1

dier och af samlad erfarenhet, utan fastmera af ungdomligt öfvermod — af detta sic rolo, som de nykomna representanterna, och isynnerhet de af dem, hvilka anse sig berättigade att genast intaga en framstående position, äro så benägna att genast och vid alla tillfällen göra gällande. Följden deraf blef likvisst att under det hr S. sjelf betraktade sig som en skarpsinnig debatteur, var han i diskussionen oftast blott, hvad fransmännen kalla bretteur. Något egentligt inflytande inom ståndet har jag icke kunnat förnimma att man velat tillerkänna hr Stråle, hvaremot han åtnjöt anseende för sitt frimodiga väsende, hvartill kom att han förde ett gästfritt hus — en egenskap som räknas till förtjensterna äfven i borgareståndet. Det dröjde naturligtvis icke länge förrän äfven hr Stråle blef indragen I jernvägsintressenas stora malström. Vid sin debut inför valmännen hade han, såsom läsaren torde erinra sig, frånsagt sig förpligtelsen att ens med sin voteringssedel verka för sammanbindningsbanan. Valmännen hade också derigenom, att de, oaktadt detta uttalande, valt honom, accepterat hans föresats. Men — då det gällde att från ord öfvergå till handling blef sammanbindningsbanan en farlig sirn — och hr Stråle var ingen Odysseus. Då den vigtiga — äfven för hr Stråle såsom egare af Rörstrand personligen vigtiga — frågan förekom i statsutskottet, kämpade han för densamma med hela sin kraft och blef sammanbindningsbanans ifrigaste målsman, och då utskottets pluralitet det oaktadt afstyrkte beviljandet af medel till densamma, så bifogade hr Stråle vid betänkandet en reservation, i hvilken han både med talang och värma bevisade hvarföre nämnde bana borde utföras och hvarföre den just borde anläggas med stationsgård invid Clara sjö. Han påvisade fördelarne af nämnde bana, antydde huru endast derigenom att den erhöll den af honom angifna riktningen, kunde en förbättrad vattenkommunikation genom Clara sjö (ofvanför hvars vattendrag och invid hvilket Rörstrand är beläget) äfven tillvägabringas, och betonade särskilt att om ej medel nu till den oftanämnda bansträckningen beviljades all tanke på en bangårds anläggande vid Clara sjö samt de norra och södra jernbanornas förening derstädes, åtminstone för den närmaste mansåldern måste öfvergifvas. Äfven i afseende på frågan om bibanors anläggande medelst lånebiträde från statens sida frångick hr Stråle sina vid valmötet uttalade åsigter. Mot statsutskottets beslut att förorda bifali till låneunderstöd åt nämnde bibanor reserverade sig visserligen åtskilliga af borgarständets öfriga ledamöter i utskottet, men icke hr Stråle. Vid begge dessa momenter i hr Stråles offentliga verksamhet har jag lagt en viss vigt, enär hans åtgöranden i dessa fall uppenbart stå i strid med hans egna, så bestämdt gjorda uttalanden vid det oftanämnda valmötet. I den först anförda frågan var hans åtgärd såsom representant desto märkligare som den påtagligen stridde mot en stor del om icke den största delen af hans valmäns intresse, ty för dem var det af ojemförligt större vigt att norra stambanan, enligt ett förslag, hade dragits ner till Ladugårdslandsviken i stället för till Clara sjö. I den senare frågan var hans affall från en förut uttalad grundsats kanske ändock större; men till hans ursäkt torde få gälla, att de som nitälskade för bibanornas utförande medverkat till bangårdens förläggande vid Clara sjö, och den ena tjensten betingade den andra. Då vid ett tillfälle någon yttrade: i Englands öfverhus finnas åtminstone män som