Göteborgsposten – 13 april 1864, sida 1

Låtom oss nu intränga i Ierme linklubbens sanktua rium, några ögonblick före markis Roger dAsburthons inträde. Det var en rund sal, från taket till golfvet klädd med hvit satin och upplyst af en krona samt kandelabraralltsammans af silfver. I midten af salen och på ett bord af hvit marmor, befann sig en öppen likkista, en bammare och spikar. Nära intill likkistan stod en stupstock och bredvid denne en maskerad man, klädd i rödt och stödjande sig mot en stor tveeggad värja. På en halfrund suto orörliga som statyer tolf män, klädda i långa togor af hermelin. Längst fram på estraden och framför ett bord af kristall, stod en trettonde person, liksom de öfriga medlemmarne af klubben iklädd hermelinstogor, men dessutom bärande som ett utmärkelsetecken ett halsband af stora hvita perlor. Han hade framför sig på bordet kringspridda papper, en liten staf af elfenben och på en sockel en silfverhermelin, hvars ögon af rubin kastade blodröda blixtar. Etter att ha undersökt de framför honom liggande papperen, slog han lätt i bordet med sin elfenbensstaf för att tillvinna sig uppmärksamhet och yttrade: — Mina herrar, jag har sammankallat er för att afgöra huruvida en gentleman som vunnit stort rykte för tapperhet och elegans skall mottagas bland oss, såsom han begärt. Dessa ord bevisade tydligt att den person som på detta sätt öppnade sammankomsten var president för Hermelinsklubben. En af medlemmarne svarade: