Göteborgsposten – 13 april 1864, sida 1

Article Image
qvinnor och barn, som så envist haka sig fast vid sina hem, få skylla sig sjelfva, om de blifvit dödade eller sårade. Låtom oss antaga att preussarne ej gingo längre i sina afsigter än att tvinga dem att bivuakera under bar himmel, medan deras hus för något strategiskt ändamål jemnades med jorden. Äfven ettsådant mildt utöfvande af krigets rättigheter, tyckes ändock behöfva försvaras dermed, att det icke föranledts af en lättsinnig lust att utöfva makt eller af ett begär att förorsaka menskliga lidanden. Det behöfves kanhända icke att man kan visa på ett godt eller moraliskt eller vist ändamål för att en militärisk operation skall kunna försvaras mot beskyllningen att blott vara en förhatlig grymhet; men det behöfves dock alltid att man skall kunna framdraga något skäl derför. Hvilket ändamål kunna dock preussarne vinna genom att förstöra denna stad och döda dess innevånare? Sjelfva krigot har upphört att ega ett ändamål. Hvarje skott som aflossas är onödigt; hvarje man som stupar är ett menniskooffer på ett altare som icke ens har någon afgud. Det finnes numera icke blott intet ändamål med kriget, utan det gifves icke ens en ursäkt för några militäriska operationer af vanligaste slag. Det kan kanske låta tänka sig att om två sqvadroner af danskt och preussiskt kavalleri komme att stöta tillsammans skulle, äfven utan något hållbart militäriskt skäl, den krigiska instinkten gammalt hat och täflingslusten förmå dem, att hugga in på hvarandra. Hett blod och starka passioner skulle i Europas ögon ursäkta detta ehuru, då allt vore förbi, denna ötvergäsnings residuum skulle vara temligen obehagligt och bittert. Men att under fyrtioåtta timmar kasta kulor och bomber in i en stad, att bränna ned hus och stympa de stackars innevånarne i en liten by — allt med kall blod — och att göra detta då ingenting kan vinnas derigenom — fy! det är ett missbruk af den krigförandes privilegium på brutalitet. Huru har en sådan öfverflödig elakhet kunnat begås? Tyskarne äro ej af naturen en grym race, som älskar grymheten för dess egen skull. Hvarför skulle de tillfoga desse stackars danskar sådane onödiga lidanden? Kanhända skall man finna en förklaringsgrund i preussarnes anspråk på att vara icke blott en militärisk, utan en mycket filosofisk nation. Deras militäriska filosofi antager formen af sinnrika illistiga påfund. De ha sina kanoner gjutna efter de mest filosofiska principer; de ha strategiska problemer, som de ännu ej genomresonnerat till mer än hälften. Vacker i teorien har deras taktik icke på ett halft århundrade haft fördelen af verklig pröfning. Dessa stackars danskar äro således nu för preussarne helt enkelt lämpliga föremål för vivisektion. Intill denna tid har resultatet dock ej varit synnerligt godt. De refflade kanonerna må vara mycket bra och äro det äfven; reffel-geväret med kammarladdning antages ha visat sig af nytta i fält, och några ibland oss afundas preussarne deras uppfinning; men detta oaktadt har preussiska armåens anseende aldrig stått lägre än det nu gör, och åskådarne ha skäl att fråga sig hvad denna armå skall kunna utträtta emot en gigantisk fiende då den ej kunnat göra en liten motståndare mera ondt. Finnes det ingen som vill höja sin röst mot denna europeiska skandal: År det blott då de ha något löjligt att föreslå eller någon diktad enormitet att anklaga eller något orimligt att begära som våra humanisters sympatier äro vakna och verksamma. Här ha vi ett fall af uppsåtlig onödig blodsutgjutelse; detta faktum kan vispas upp till hvilken qvantitet af oratorisk fradga som helst och det är blodrödt nog för att framkalla och be

13 april 1864, sida 1

Thumbnail