Göteborgsposten – 13 april 1864, sida 1

sen qval, att af miss Ellen erhålla någon förklaring Slutligen stannade vagnen; miss Ellen sprang ur den i de hon yttrade: — Kom! kom! ö Cynthia steg ur, stödd af den unga flickan som allt jemt grät. Innan zigenerskan följde med, kastade hon lik väl en hastig blick omkring sig. Det ställe der vagnei stannade var en lång och illa upplyst gata. Cunthia så; framför sig ett mörkt hus med ett dystert utseende ocl hvars fönster icke tilläto en enda ljusstråle uttränga. Hoi klappade på porten, hvilken en dräng halföppnade; mis Ellen yttrade några ord som zigenerskan icke hörde, oci drängen öppnade dervid porten på vid gafvel. — Det är här, yttrade miss Ellen, kom, kom! Cynthia hade ännu en stråle af förnuft qvar, en sist: förfärlig misstanke genomträngde henne, men miss Elle: drog henne med sig och yttrade med en röst afbruten a snyftningar: — Ah! blott vi ej komma för sent! I samma ögonblick som Cynthia passerade tröskelr till detta hemlighetsfulla hus, stängdes porten efter henne Den i Asburthons livree klädde betjenten, som följ med vagnen, yttrade till kusken: — Vår fröken kan då verkligen gråta som en Mag dalena. — Ja, när hon vill, tillade kusken skrattande.