Göteborgsposten – 13 april 1864, sida 1

AAA —— — derborg blifvit bombarderadt under sfyrtioåtta timmar, att åttio innevånare — barn och qinnor — dödats eller sårats och att staden var ötvergifven. Om det är sannt, att de ickestridande, som ej blefvo dödade, nu aflägsnade sig, är det måhända af mindre vigt att bombardementet nu blir instäldt; men vi äro emellertid icke vissa på att det ej ännu fortgår, och antagligt är, att Sönderborg alltmera förvandlas till en grushög — för att gifva preussiska artilleriet tillfälle till öfning. Detta är ej en saga från en annan ända af verlden, det är en verklighet, som tilldrager sig inför Europas ögon. Dessa soldater, som döda qvinnor och barn, bränna deras bostäder, befinna sig midtibland oss, liksom dessa stackars varelser, hvilka brännas i sina hem, likt bin i deras kupor. Vi kunna nära nog höra kanonerna, som utföra slagtandet; vi skulle på några få minuter kunna meddela oss med de handlande sjelfva. Konungen af Preussen eller kejsaren at Österrike eller kejsaren af Frankrike kunde på en timma till preussiska lägret sända ett telegram, hvilket skulle vara af större verkan än någon bomb och med ens göra belägringen om intet. Hela denna berättelse om blod och sår, är icke något uppdiktadt sorgeqväde, att gråta öfver då man är stämd för melankoli; det är en lifslefvande omensklighet, som kunde ha blifvit förhindrad. Det är en fortsatt kedja af grymheter, som Europa tillåtit fortgå under allas ögon, och hvilken tillochmed ännu fortgår utan en protest. Det är: ett ledsamt och sorgligt saktum. Det skulle vara lätt att tramställa en rhetorisk målning af de scener som nu tilldraga sig i Sönderborg och det vore ej svårt att föreställa sig tilldragelserna inom en bombarderad stad i alla deras förfärliga detaljer. Men vi vilja ej vända oss till folk som endast kunna röras af sensations-skrifter och blott förmå handla efter derur härflytande intryck. Vi hoppas att den stora massan af menniskor i Europa skall utan sådan hjelp kunna komma till den slutsats, att då bombardementet af en stad ettdera måste vara en förfärlig nödvändighet eller ett afskyvärdt brott, så kan bombardementet af Sönderborg, som icke är betingadt af nödvändigheten, endast vara ett brott. Det kan vara oundvikligt att bombardera en stad eller till och med jemna den med marken. Om kriget ej uteslutande afsåge sina egna syftemål, utan lyssnade till mensklighetens föreskrifter, skulle intet krig finnas till. Om en stad står i vägen för vinnande af krigets ändamål, skulle det vara gagnlöst att protestera emot dess förstörelse. Ett sådant verk måste utan tvitvel vara det mest sorgliga till hvilket en soldat kan bli satt; men om nödvändigheten bjuder, måste han utföra det. Det är emellertid nästan omöjligt att tänka sig ett fall, hvari arme6ens befälhafvare tvingas att välja emellan sin pligt emot sitt land och sin skyldighet att gifva så fullständig underrättelse om sin afsigt att förstöra en stad, att de icke stridande bli i stånd att lemna densamma. Det finnes i våra tider intet exempel på att en stad blifvit bombarderad utan att förut underderrättelse derom gifvits. Om äfven några enskilda lali at detta slag skulle kunna anfåras från Amerika, tro vi ej att ens general Butler skulle vilja försvara ett så grymt fel. Vi anse derföre den uppgiften, att bombardementel a! Sönderborg börjades utan förutgången varning, blott som en allvarsam anklagelse, som preussarne måste vederlägga, så vida de ej vilja allmänneligen fördömas, och hvilken vi ej vilja tro på tills tillfället att dementera densamma blifvit försummadt. Men låtom oss antaga att ett civiliseradt krigs vanliga bruk blifvit iakttagna af tyskarne. Låtom oss antaga att dessa obstinata danska NESS FURSTE ONESORENEENSEFFISEN AUAA