Göteborgsposten – 12 april 1864, sida 2

Jag gick i går genom Sönderborg, för att bese staden i dess skick efter runda 36 timmars bombardement. De annars så lifliga gatorna voro nästan tomma; några flyttlass passerade ännu genom dem, i några hus såg man ännu personer, hvilka, trotsande bombardementet, höllo sig fast vid sina hem, tills en granat skulle falla derstädes och antända dem öfver deras hufvuden. I några gator voro soldater sysselsatta med hackor och brandhakar, för att hejda eldens framträngande, och rundtomkring sågos gardesposter, hvilka utställts för att förhindra plundring, — ett ondt, som icke kan alldeles uteblifva i en brinnande och af inrevånarne öfvergifven stad, der soldaten känner sig så lätt frestad att rädda åt sig sjelf hvad som annars skulle bli eldens byte. Den öfra delen af staden var temligen oskadad. Granaterna hade likväl äfven der träffat många hus; nedfallna takstenar, söndersprungna fönster, vacklande murar voro de sorgliga spår af förstörelsen, hvilka man såg öfverallt, och kastade man blicken in genom fönstren, stodo rummen vanligtvis tomma, fastän deras inre ännu var orördt, såsom för få dagar sedan. Här och der stod ett bord dukadt, familjen hade under måltiden flytt för granatregnet, liksom innevånarne i Pompeji på sin tid flyktade, då askregnet störtade ned öfver staden från det glödande Vesuvius. Men först midti staden såg man riktigt, hvad ett bombardements verkan har att betyda. Här hade de förtärande lågorna rasat, här låg staden bokstafligen i ruiner. Ej ett enda hus hade, så vidt jag kunde se, härstädes undgått att bli byte för det härjande elementet. Hvart vi än vände blicken, sågo vi endast rykande grushögar, vacklande skorstenar, hvilka sköto upp mellan de brustna murarne som monumenter på en stor kyrkogård. Här och der hängde en skylt på en till hälften nedfallen yttervägg och svajade för vinden; det var det enda märke, hvarpå man nu kunde känna det ställe, som några timmar förut varit fullt af lefvande, verksamma innevånare. Och ur dessa ruiner böljade ännu fram den svarta brandröken: den vältade sig obehaglig ut öfver staden, nedsvärtande med sitt sot alla de hus, som ännu stodo qvar; flammorna slogo upp ur gruset, slickande murarne och stenhoparne, liksom utmärkande det bedröfliga byte de gjort. Rådhuset hvars spira ännu höjde sig stolt, då jag i söndags lemnade Sönderborg, hade sallit. Nägra murar stodo ännu qvar, under det tapetslarfvorna kastades hit och dit, nägra skiljoväggar utmärkte ännu gränserna för de olika rummen, men himlen, på hvilken vinden dref fram skyarne med ohejdad fart, var det enda taket. Då våren kommer, skall gräset växa upp ur gruset, växter skola slingra sig uppåt de vacklande murarne, och de besökande skola här finna en samling ruiner, som mer än något annat skall för dem tälja om krigets rysligheter. Den nedra delen af staden var jemförelsevis oskadad. Äfven här hade ett och annat hus brunnit ned, äfven här hade taken krossats och murarne fallit, äfven här voro tusentals rutor sprungna, men husen stodo ännu qvar tomma, men dock sådana att de kunna repareras. Bombardementet hade fortfarit trån lördags eftermiddag kl. 5 till måndags morgon, och det är visst icke ötverdrifvit, då jag beräknar antalet at de under denna tid i den lilla staden inkastade granater till mer än! 2,000 st. Endast på söndagen skola 1,500 granater blifvit kastade in öfver den olyckliga staden, hvars fredliga innevånare ej erhöllo någon varning af den barbariske fienden, utan måste flykta för att rädda lifvet, ur stånd att berga sin lilla egendom. De sårade och sjuka måste föras bort, under fiendens beskjutning rörde sig bärarnes sorgliga tåg genom staden, och den, som kommit ifrån en föregående kamp med ett sår, var nu utsatt för, att, sedan han upptagits på sjukhuset, blifva dödad af fiendens granater på öppen gata i en öppen stad. Förbannelse öfver detta krigssätt, ötver de fega härförare, som ligga med en. stor öfvermakt, men icke våga ett ärligt anfall, icke förstå att föra kriget mot det lilla danska folket utan genom att förstöra, genom barbariska medel, hvilka nutiden bannlyst ur krigsbruket! Har det hos några borgare funnits någon sympati för de tyska sträfvandena, skall den nu vara totalt utrotad. Det finnes numera ingen, som har hem i Sönderborg, hvilken icke förbannar fienden, ingen qvinna, som ej skall berätta för sina barn om preus