Göteborgsposten – 7 april 1864, sida 1

fruktande att det kunde vara Jean de France; men har kände snart igen Lionel. Lionel förlorade sitt blod dropp för droppa och var ännu utan rörelse. Simson lade si hand mot hans bröst han lefde ännu. Jätten hade et hjerta godt som guld; han frågade sig ej hvarföre Lione låg der blodig och liflös; han sade sig ej att det kund vara Jean de Francees verk, och han borde respektera sir herres vilja. Han tog Lionel på sina axlar och började springa i riktning mot Saint-Gilles, hvarest det fanns er Jsoldatpatrull. Tyngden af en person på hans skuldror hin: drade ingalunda Simson från att springa; han hann fram till patrullen inom några minuter, gjorde ett bullersamt inträde och nedlade Lionel på en fältsäng. — Här är en man som jag nyss funnit på gatan sade han; han lefver ännu, vården honom, det är er skyldighet. Han skyndade derifrån, innan man tänkt på att qvarhålla honom för att begära förklaring. När man ville löpa efter honom, var han redan långt borta. Han var snart åter tillbaka på sin post. Men huru ofta han än upprepade sitt uggleläte, så besvarades han ej af ett enda snarlikt ljud, och den lilla trädgårdsporten förblef tillsluten. Då tänkte Simson att Jean de France gått ut under det han varit borta hos soldatpatrullen, hvarföre han beslöt återvända till Wapping i hopp att återfinna Jean vid Elspys hufvudgärd. Bolton och Dinah voro ensamma der, och plågades af den lifligaste oro. — Hvar är min herre? frågade Simson vid inträdet.