Göteborgsposten – 7 april 1864, sida 1

tidningen ÅWäktarens manr, ansågs med tramgång kunna anlägga och sköta de förtäckta minorna; hr, Sundvallson, den råa kraftens man, ansågs deremot med större effekt kunna sköta det grofva artilleriet. Han hade redan vid den föregående riksdagen i detta fall dokumenterat sig. Dessa män, rivaler sedan gammalt, förenades med ett gemensamt band — intressenas — de erhöllo en viss likhet med de Siamesiska tvillingarne — de gjorde allting gemensamt. Men de hade derjemte hvardera äfven sitt eget intresse att bevaka, hoppet att till en kommande riksdag blitva ensamt vald till ombud för staden. De bespejade — naturligtvis i största tysthet — hvarandras tankar och åtgärder; de hyste afund till hvarandra, de misstrodde och hatade hvarandra, men de fruktade hvarandra också. Af hvad nu blifvit anfördt torde vara påtagligt, att hr Jlenschen är en man som besitter åtskilliga egenskaper i ganska hög grad. Det är en angenäm pligt för mig att framhålla dem något mera i detalj. Sålunda anses han ega stor beläsenhet. Hans kunskaper äro så stora att de icke ännu hunnit ordnas, och torde icke heller någonsin blifva det, emedan de ständigt förökas, och derföre har han ofta svårt att få fatt på dem, när de som bäst behöfvas. Bildligt framställda hafva de en träffande likhet med en kullslagen bokhylla, hvars innehåll för alltid kommit huller om buller. Hr Henschen är tillika en mycket vettgirig man i det allmänna lifvet — så till förstående att om, låt vara, blott två elier tre äro inbegripna i samtal, gripes han af en oöfvervinnerlig lust att vara med, äfven oanmodad. och äfven om han på fint sätt afvisas. — Det är dock icke af nyfikenhet han stannar qvar utan blott at ett stort begär efter vetande. Desslikes är han mycket gudfruktig, med stark lutning åt baptism (och tocke der) — när så behöfs. Han är fördenskull högt uppburen, och betraktas som en stor Apostel af ett nästan oräkneligt antal feminina och maskulina matronor, af det slag hvars sinne är inåtvändt, och hvilkas tro på egen rättfärdighet at inga omständigheter hvarken kan eller tår rubbas. Med hänryckning afböra de hans andliga, för dem likvisst oftast obegripliga föredrag i andliga ämnen — ty riksdagsgöromålen lemna tid öfrig äfven för dylika föredrag — och de se i honom en komplett renlefnadsman, den der ingen synd hafver, åtminstone värd att tala om. Han är tillika så samvetsgrannt sanningsälskande, att han stundom kommer i liflig tvist — med sig sjelf, hvilket inträffade t. ex. vid en allmän sammankomst på riddarhuset under 1856—58 årens riksdag i och för religionsfrihetsfrågan, dervid hr Henschen äfven höll ett föredrag som höll på att ej taga slut, och derunder han en god stund, såsom ofvan blifvit antydt, tvistade med sig sjelf huruvida en mycket from kolportör af Evangeliska fosterlandssfiftelsens skrifter (till yrket skomakare om jag ej missminner mig), hvilken äfven såsom biförtjenst idkade predikoyrket, vid en konventikel i landsorten blifvit släpad med hufvudet eller med fötterna före —men med endera var det ganska bestämdt — tilllade hr H. slutligen. Han är vidare en lika outtröttlig som tröttsam talare i ståndet, en skräck för protokollisterna som måste höra på och skrifva upp hvad som säges, men är desto bättre anskrifven hos boktryckaren, som trycker protokollerna, hvilken gerna ser att bli långa, emedan han har betalning pr ark. Men öfver dessa hr Henschens ofvanantydda egenskaper torde dock den böra ställas såsom målsman quand måme för Upsalas intres