Göteborgsposten – 5 april 1864, sida 2

händelserna, utan bestämmer sjelf dem. IIar står som den lilla fjädern i ett ur, hvilken sätter alla dess hjul och kuggar i rörelse, för att genom denna sin mekaniska verksamhet lemna ett mycket betydelsefullt svar på frågan: Hvad lider tiden? Men liksom i uret hvarje hjul får vara noga afpassadt, hvarje kugge på det omsorgsfullaste afmätt, ty ju fullständigare mekanismen är i precision uttörd, desto bättre går uret, desto säkrare angifver det tiden; på samma sätt måste tör den historiskt-dramatiske skalden den uppgiften föreligga, att de framställda händelserna och karaktererna äro omsorgsfullt och med historiens cirkelmått noga afmätta samt formade, på det form och ämne, id och materia, må kunna harmoniskt framträda och genom denna harmoni det historiska få sitt sanna innehåll. Så måste t. ex. en konung Gustaf vara ej allenast den konung, som krossade svenska prelater och svenskt kyrkvälde samt derigenom betryggade sin Wasatron, utan han skall äfven vara representanten för sjelfva den konungsliga mak ten i den tidens kritiska brytningsperiod, mot hvilken kyrkan står, stödd af gamla traditioner och fruktan, i en våldsam kamp. Så skall ej Olaus Petri vara endast Olaus Petri, utan inbegreppet af den nyare tidens religiösa idber. Hans motståndare skola på samma sätt i sig innebära det sjunkande tidehvarfvets ebb, hvars vågor ännu då och då göra en brusande kraftansträngning, för att kunna hålla sig uppe vid stranden, men dock dragas med hafsjättens omätliga kraft uedåt, för att försvinna i det stora och blott i en hägring någon gång afspegla den kära stranden. Sådana skapelser äro, kort taladt, sällsynta, hvilka förmå, att rycka hela vårt inre väsende med sig, hvilka framtrolla allt det andliga i en tidsålder och framställa det för våra blickar liksom genom ett trollslag, hvilka öppna för oss de grufvor, som innesluta tidehvarfvets rikedomar, det äkta guldet ibland slagget, malmstrecken i den grosva gråstenen. Och det är ej heller underligt, att vår tid föder så få skalder, de der kunna skapa någonting så stort; ty den är sjelf i allt ett upprördt drama, der ingen hvilopunkt erbjuder sig för reflexionen, der det objektiva, det allmänt klara och giltiga, tryckes under det subjektiva insallet och känslostämningen, under nuets väldiga makt. Våra dagar kunna skapa en handlingens man, de hafva sett en Napoleon, en Garibaldi och en Cavour födas; men de hafva ej förmått frambringa en skald, som kan dana sådana karakterer som dessa, hvilka dock äro fullkomligt dramatiska, Det erfordras en Runebergs klara ande, hans fristående skaldenatur, för att under sådana dagar som våra kunna försänka sig i och framtrolla för oss först de lefvande episka gestalterna i hans Sägner och sedan ur dessa låta så småningom träda upp ett så antikt drama som hans Kungarne på Salamis. Det kan derföre ej för den sceniske referent, som lefver inne i det närvarande, som är en uppmärksam åskådare äfven af dramat på den stora verldsteatern, vara ett bestämdt föremål för klander, att ett nytt drama, som vänder sig kring ämnen, de der ega en nära affinitet med våra dagars, blott med den skiljnad, att de äro förflyttade ett och annat århundrade tillbaka i tiden och, om än till sin grund desamma, dock i sina yttre åtbörder, om vi få begagna detta uttryck, olika, — om ett sådant nytt drama, sade vi, eger brister, hvilka ej kunna vara berättigade inför en strängare estetisk domstol; ty sjelfva brytningsperioden för dramat förutsätter äfven en kris för kritiken, och regeln för i dag gäller ej alltid för i morgon. Om vi derföre skuile säga, att Dagen gryr har i allo tillfredsställt oss, skulle vi tala emot vår öfvertygelse; men säkerligen har hvarje åskådare känt sig af detta skådespel angenämt tilltalad, det har väckt stämningar inom hans inre, som kanske oftast slumrat — och detta är en förtjenst, som ej tår förbises. Hr Hedbergs skådespel eger förtjensten af att veta anslå sådana stämningar. Det andas alltigenom en varm fosterländsk känsla, en brinnande ifver hos förf., att vilja lägga i dagen alla de varma luftströmmar, som pulsera genom hans eget hjerta, och meddela dem åt åskådarne. Vi finna detta isynnerhet uti den förkärlek, hvarmed han behandlat Peder Ulfsson, dannemannen från Mora (hr Lagerqvist), i hvilken figur hvarje åskådare måste se på visst sätt det antika dramats chor, eller skaldens allmänna reflexioner öfver de skiftande