Göteborgsposten – 5 april 1864, sida 2

skaper, som äro nödiga för framställandet aj menskliga lidelser i stort. Sedan, detta ämne väl blifvit valdt, skall det genast visa sig, huruvida författaren är verkligt dramatisk skald, eller om han icke skulle bättre duga till privatlärare i det historiska facket. Ar han icke skald, kan man hålla hundrade emot ett, att han förgäter just det stora i ämnet, sjelfva tidsanden i dess kamp, och i stället tjusas af någon stor mans namn, hvilket strålar i historien och kring sig samlar menniskornas intresse. Han glömmer, som sagdt, för det historiska namnet sjelfva historien, i hvars midt namnets bärare står. Han glömmer, såsom menniskorna i allmänhet, för den glindrande kraschanen den lifsverksamhet, hvars belöning kraschanen är. Och åskådaren skall sålunda hafva framför sig ett slags klädkammare, der drägterna äro fullt historiska, der hela den yttre sceniska apparaten är klanderfri, der hvarje ansigte är ett troget porträtt, ett vaxaftryck, så att säga, af originalet. Åskådaren skall för en stund känna det angenämt; man dväljes alltid gerna vid historiska erinringar. Men han skall dock snart känna det tomt; ty kläderna äro dock icke allt här i verlden. Ämnet är härvid allt, formen är intet. Man gifver icke en gurmandisk diner, utan man fodrar, säger en författare, som just anför ett slående exempel på, huru en sådan scenisk todermarsk behandlar ett bistoriskt ämne: nemligen Eine Hauptund Staatsaction vom unglicklichen Todessall Carl XII, in welcher Friedrichshall zweimal bombardirt wird, hvilket historiska skådespel uppfördes med stort bifall i Hamburg några år efter det Carl XII fallit vid Fredrikshall och år 1845 utgats i Dessau, för att kanske fylla en lucka i det stora fäderneslandets dramatiska litteratur. Detta stycke öppnas med en klassisk monolog, hvari Carl XII presenteras sittande vid ett bord och försjunken i patetiska betraktelser. Denna monolog är ett verkligt profstycke på, huru historiska personligheter användas i denna klass af skådespel, hvarföre vi tro oss göra läsaren ett oskattbart nöje med att återgifva den, och det på originalspråket: Mächtigster Beherrscher dieser unumschränkten Erde: Hand! von velcher Gläck und Unglick an den zugel deines Gutachtens gefihret wird, welches die Anschläge derer Sterblichen temperiret. Wer bin ich? Herr: Dein Knecht. Dass du mich durch die Wellen meines rasenden Schicksahls glicklich bis hieher gebracht hast. Erlaube mir doch, onpartheiisches Europa, dass ich in dieser stillen Einsamkeit meiner bishero mit Blut und Leichen, Glick und Ungluck gefährten Lebenslauf in etwas entwerfson möge. Carl der XI:te, ein Sohn Carl-Gustavs (welchem der Schwedische Thron von der Welt-bekannten Königinn Christine cediret worden) war mein Vater und meine Mama Ulrica Elenora, König Friedrichs der dritten von Dänemarck Tochter, die er mit Sophia Amalia, einer Prinzessin von Braunschweig-Luneburg, erreuget, von velcher ich Anno 1682 den 19 Juny des Morgens zwischen 7 und 8 Uhr zu allgemeiner Freude des Schwedischen Reichs gebohren worden. Meine Education war sehr sorgfältig, die heranwachsenden Jahre aber voller Fatalität, indem mein Leben vom 20 Jahre, bis hicher, eine beständige Campagne genennet werden kann. Anno 1696 starb der König mein Herr Vater, und ich gelangte im 16 Jahre zur Succession, und urerbe .... etc. — och så får man en hel biografi af den nordiske hjeltekonungen, tills hans död rapporteras i denna storartade vers: So ist der heutige Tag vor andern fatal. Er bliebt der 12:te Carl vor unser Friedrichshall. hvarpå hela scenen förvandlas till ett stort monument, der, den döde konungen ses liggande på en paradsäng, under det Mars, Mercurius, Fama, Bellona o. s. v. stå vid sarkosagen med trumpeter och deklamera eller sjunsa hvar sin vers till hjeltens apotheos. Är författaren deremot verkligen skald, ha sjelfva händelserna, som bilda maskorna i den historiska penelopeväfnaden, endast ett yttre värde, de äro kalla ting, öfver! hvilka! han åter sitt snilles sol falla, sålunda åter väckande dem till lif och värmande blodet i detas ådror. De utgöra, så att säga, de skugsor, hvilka äro för synorganet nödvändiga, för itt det skall kunna uppfatta rätt, sjelfva lagrarne; de äro ordets yttre form, genom nvilken dock skimrar fram tanken, det sköna, let eviga. Han låter sig ej bestämmas af