Göteborgsposten – 4 april 1864, sida 1

Innan han aflägsnade sig tillade han dock: — Ämnar ni gå in i trädgården? — Kanhända? — Vill ni jag skall ge porten en knuff med skuldran? frågade han. Synbarligen hade han fattat smak för denna öfning. — Nej, svarade Jean de France, jag skall tillgripa ett annat medel. Han smög vid dessa ord under den mörka port, i hvilken Gotlieb nyss stått i bakbåll. Simson försvann om hörnet till gränden. Zigenaren gjorde sig i ordning att vänta, i det han yttrade: — Hon skall komma. Han började tänka efter. — Miss Ellen vill bli Rogers hustru, och likväl kan den man hon väntar på icke vara någon annan än Lionel! Hvad är då hennes ändamål, och hvarföre söker hon då att bibehålla den unge mannens kärlek. Jean de France, som egde många hemligheter och redan genomträngt många mysterier, kände likväl ännu ej hemligheten af Lionels börd. Slutligen hördes fasta och bestämda steg i yttersta ändan af gränden. Jean stod orörlig, men hans genomträngande öga, som trotsade mörkret och dimmorna, igenkände likväl Lionel. Denne nalkades försigtigt, blickade än åt höger än åt venster och vände understundom på hufvudet, för att se om han var förföljd. I samma ögonblick han hann fram till den lilla trädgårdsporten till hotell Walden tog Jean de France tre