Göteborgsposten – 4 april 1864, sida 1

sa vapenlyckan emot sig och på ett hederligt sätt. komma att dela sin allierades nederlag. Det skulle ha för en sak, som dock väl något angår det, alldenstund den är hela den skandinaviska stammens sak, det skulle ha för denna sak, säga vi, offrat menniskolif och penningar, hvilket helt visst är mycket, men det skulle ej hafva utsatt sig för att förlora en fotsbredd af sitt territorium. Frankrike och England skulle då träda emellan för att hindra Ryssland och Tyskland att draga fördel af Sveriges svaghet, och de skulle med bestämdhet motsätta sig, derom äro vi fast öfvertygade, att man; fråntoge Sverige något af det som det i närvarande stund besitter. Här hafva vi alltså den första punkten, hvarom vi äro oeniga med J. des D., och vi hafva klart och tydligt framhållit den, neml. att Sverige, när det skulle låta sin armå landstiga i Jutland eller Slesvig, ej på något sätt skulle löpa fara att mista något af sitt territorium, till och med om de moskovitiska kanonerna skulle dundra emot det från Åländska öarne. Är Sveriges fattigdom ett bättre bevis än dess svaghet är för neutralitetssystemet, som J. des D. predikar att Sverige bör vidhålla? Nej, alldeles icke. Den parallel som detta blad uppdrager mellan Sverige och de vestliga stormakterna, för att få nämnde land att uppgifva tanken på att lemna Danmark hjelp, tjenar tvärtom just till att bevisa, att kabinettet i Stockholm lättare och hastigare skall kunna bestämma sig för kriget. Just derföre att England och Frankrike äro rika, mäktiga och fruktade, böra de noga betänka sig, innan de inveckla sig i ett krig, hvars slutliga utgång icke kan förutses, och utsätta sig för dess uppoffringar och faror. Grunden härtill är iögonenfallande: det första kanonskott de komme att lossa, skulle hafva oberäkneliga följder och ögonblickligen sätta de allravigtigaste kommersiela, industriela och finansiela intressen på spel. När man tänker på detta, är det klart, att de hafva grund tillräckligt att öfverväga allt noga, ja t. o. m. att visa en öfverdrifven försigtighet och en till det yttersta gående återhållsamhet. Sverige har in gen anledning till att anställa sådana beräkningar och betraktelser. Vi tro derföre i motsats till J. des D., att dess fattigdom och dess svaghet långt ifrån! böra afhålla det från en offoch defensiv allians med Danmark, men deremot just bör vara en orsak för Sverige att hastigt satta ett beslut och utsätta sig för den dermed förbundna risken, antingen nu lyckan är med eller mot. Det här anförda gäller om situationen för ögonblicket; men vi vilja äfven kasta en blick in i framtiden. Man säger att kabinettet i Stockholm bör förutse ett osannolikt, men dock möjligt tillfälle, hvilket kan inträffa såsom en följd af det närvarande krigets händelser, neml. att den mellan danskar, svenskar och norrmän befintliga slägtskapen kunde förmå de förstnämnde att sluta sig till de begge andre för att bilda en enda nation under en och samma suveräns spira. Och i afseende på denna eventualitet, rådes Sverige att för sitt eget intresses skull hålla sig tillbaka och icke sätta sin ställning på spel midtemot någon. Detta skulle dock vara att drifva försigtigheten alltför långt. Om man t. o. m. utgår från en dylik förutsättning, synes det oss, att Sverige, eftersom det gör afseende på att vid inträffande fall försäkra sig om Danmarks sympati, bör göra något att förtjena den och uppoffra något för Danmarks sak; ty ju mera det har vågat för Danmark, desto större anspråk skall det hafva på, att blifva sista tillflyktsorten för detta lands invånares oafhängighet och nationalitet. Beskickning från Frankrike. En korrespondent från Paris berättar, att franske generalen Fossard kommer att i en särskild beskickning besöka Köpenhamn och Stockholm. Eldsvåda. På landeriet Baggeby, belä