Göteborgsposten – 2 april 1864, sida 1

— ——wWW — — i Nya Teatern inträffande eldsvåda, genom len föga lämpliga konstruktionen af utgångarne isynnerhet på Amfiteatern, hvilken olägenhet yttermera förhöjes derigenom att ståplatser sälias till de redan förut mera än tilllåtligt smala gångarne mellan bänkraderna och sidoväggen. Flyttningstiden är åter för handen med allt sitt bråk och stök. Lycklig den, som eger en fast och treflig bostad och icke behöfver att släpa sina stackars effekter från den ena ändan af staden till den andra, isynnerhet under nu rådande väderlek och väglag. Olycklig den stackars ungkarl, som i saknad af en vänlig, stilla, ordnande, qvinlig hand, ser alla sina rebus i en fantastisk men föga treflig oordning uppstaplade i sitt boningsrum. Tvefallt att beklaga, är han dock om han under allt detta obehag på köpet tyranniseras af sin trätgiriga, om också i grund och botten, välmenande städerska! Genom omregleringen af Göteborgs tullkammare har staden mistat en af sina mest värderade och omtyckta tjenstemän, kontrollören vid hamnbevakningen hr C. F. Adebahr, hvilken blifvit förflyttad till Klippans inloppsstation, till stor saknad för trafikanter och resande, hvilka under hr Adebahrs långa tjenstetid icke nog kunnat berömma det humana, välvilliga, liberala och raska sätt, han städse ådagalagt. Hr A:s många personliga vänner åter skola säkerligen icke finna vägen till den nya platsen för hans gagneliga verksamhet, hvarken för lång eller för besvärlig, utan rätt ofta besöka honom der han sitter och Åser ut åt klippans branter. Tack vare den lifliga kommunikationen medelst ångbåtar och droskor är ju också en tur dit ut numera en småsak. En annan sak blir dock huruvida man får sin billiga önskan uppfylld, om man, för så vidt promenaden företagits i en af de här befintliga åkare-droskorna och man af en eller annan orsak torde finna det mindre trefligt att vandra hem till fots, beställer droskan tillbaka vid någon bestämd tid. De klagomål som från alla håll anföras öfver mankemanger i detta hänseende torde bevisa motsatsen. Ett ganska verksamt medel att få den försumlige och föga minnesgode droskkusken att med mera allvar och precision uppfatta helgden af ett gitvet löfte, är utan tvifvel helt enkelt att icke betala skjutsen förrän vid hemtningen. Sistl. torsdags afton firades inom Göteborgs haute volge ett lysande bröllop. Det var ordonnans-officeren hos H. M. konungen löjtnanten m. m. John Lilljehöök, hvilken då sammanvigdes med m:ll Gerda Wijk, enda dottern af framlidne kommersrådet m. m. Olof Wijk och hans efterlefvande maka, Hilda Prytz. Till bröllopet hade infunnit sig brudgummens far amiralen m.m. Lilljehöök, m.fl. andra af hans anhöriga. Den högtidliga akten försiggick i kommersrådinnan Wijks praktfulla våning och hela aftonen hvimlade platsen utföre af ekipager och en nyfiken folkmassa, hvilken ditlockats af spekulationen att få se på bruden, en spekulation, hvilken hör till ordningen vid bröllop. Ett mera vidrigt och barbariskt bruk än detta begapande af en ung qvinna vid det mest betydelsefulla ögonblicket i hennes lif, torde äfven svårligen kunna uppletas, isynnerhet här i staden der folkhopen vanligen icke åtnöjer sig med att från gatan hurra och bekika, utan blifvit van att intränga i tamburer och förstugor, vid hvilka tillfällen ganska ofta störande scener förefallit. I Stockholm afled nyligen f. d. kamreraren vid Göteborgs Sparbank Carl Olof Sahlståen, en för flertalet af Göteborgs innevånare bekant personlighet och i många afseenden ett verkligt original. Sedan han under en lång följd af år nitiskt och samvetsgrannt skött sin tjenst, tog han vid framskriden ålder slutligen afsked från sin befattning och flyttade till hufvudstaden, der man på eftermiddagarne under den vackra årstiden vanligen såg den lilla, hvithåriga, låghalta figuren, med det satyriska leendet omkring munnen, smuttande på sin kaffekopp och genom cigarrmunstycket insupande de ljufva rökmolnen från en regalia. Vanligtvis skedde detta på verandan till kaföet vid Carl XIII:s torg, eller Torget som den genuine stockholmaren lakoniskt uttrycker sig. Fick han dervid sigte på något bekant ansigte från Göteborg bland den i alleerna promenerade mängden, linkade han småförnöjdt upp srån sin plats och tillropade den resande ett fryntligt och gladt: Nå, välkommen hit, hur må de i Göteborg? Och nu följde en mängd af frågor om ställningar och förhållanden i vår goda stad, för hvilken han fortfor att hysa ett lifligt och oafbrutet intresse. Den bekante missionären och predikanten d:r Fjellstedt, hvilken, enligt hvad det berättas, ämnar söka den efter kyrkoh. Johansson ledigblifna stadskomministraturen härstädes, har en tid bortåt predikat i ätskilliga af stadens kyrkor, hvilka vid dessa tillfällen varit så öfFÖrfvolga att dat warit nära nar lifsfarligt att