Göteborgsposten – 2 april 1864, sida 1

lan ofördragsamheten yttra sig mera stötande och oförbehållsamt än i kyrkan, der den väl allraminst är ursäktlig, och skälet dertill torde kunna sökas deruti, att icke alla platser äro fria och öppna för hvarje medlem af församlingen utan flertalet kunna köpas eller så att säga kunna abonneras af de s. k. bättre klasserna. När skola vi hinna så långtiuppIysning att tillträde till Guds hus står öppe för hvar och en, när och hvarest han så önskar? I de katolska länderna, der kyrkorna stå öppna hela dagen igenom, existerar ingen sådan rangskillnad på en plats, der man vå företrädesvis borde ihågkomma att vi alla äro lika, alla endast syndiga menniskor. Lejonbryggan sjunker allt mera och mera tillsammans, snart nog skall endast minne deraf sortlefva hos några varma beundrare af den holländska hästbräcksstilen, till hvilka en poetisk insändare, den der sig Justus kallar, torde kunna räknas. Justus uttrycker i nedanstående välmenta rim sin klagan och förtrytelse: O! hvilken syn, se blesserad hon står Vår gamla, välfrejdade brygga; Och på dess ruin man ej fäller en tår, Man vill blott dess undergång bygga. Hon blyges och rodnar helt starkt för sig sjelf Samt suckar och tänker på fordom. En afskedets tår bar hon väl åt fru Elf, Men bara åt staden en svordom. Ej sto!t skall din rygg så som fordom slå bugt Och ledigt de trafvare bära, Ty sjötrollen göra med dig sina fukt Och de fukta snällt, på min ära! Hur skön var du icke Sebastopols dag! Hur ståtlig vid bystens aftäckning! Du prunkade då — fast med länta behag — Rätt storartadt skönt för vår räkning. Det gamla försvinner och nytt växer opp Så moderna krångla, de stygga, Men aldrig få vi under tidernas lopp Igen vår storståtliga brygga.