Göteborgsposten – 31 mars 1864, sida 1

v. på halsen. Framåt! måtte derför vara deras ölverenskomna lösen, och när det går framåt, och ingen stagnation uppstår, är det ej tarligt längre; derar mår det hela väl så i gatuorolighetssom i andra hänseenden. Den allra egentligaste orsaken till oroligheternas inställande torde väl dock få sökas i polismästarens uppträdande contra sig sjelf, genom uppmaningarne att åtala af polisen begånget våld, samt Justitiekanslerns itu-tagande med hr Wallenberg. Det säges här, att hr Wallenberg skall suspenderas under den tid åtalen mot polisen pågå och till polismästare under tiden tillförordnas notarien i poliskammaren Carl Sundström, något som höga vederbörande skola anse för en alldeles nödvändig gärd åt den i mer än ett hänseende sårade allmänhetens rättskänsla. Hrr handtverksmästare och fabrikanter hafva också gjort ailt för att hindra sina arbetare från att vara ute om qvällarne, och såsom exempel på ett godt handtag till oroligheternas stillande torde få nämnas, att då i måndags morse en kund infann sig hos en härvarande bokbindare X... som drifver stor rörelse och har 5 lärpojkar, befanns den eljest så ytterst sredlige mannen i full tärd med att gifva pojkarne, den ene efter den andre, en grundlig bastonad till frukost, emedan de trotsat hans förbud och föregående qvällen varit ute. Troligen hafva flera handtverksmästare på samma sätt som hr X uppfattat polisens uppmaning att tillhålla sina arbetare att ej vara ute om qvällarne, och detta har väsendtligen bidragit till det s. k. rebelleriets totala upphörande. Ordning och skick hafva således återvändt på våra gator, man slipper höra det otäcka skränet, man kan, såsom Wohlfahrt skämtsamt uttryckte sig, battre un coup sur le pont, utan attriskera lättare eller svårare krossår af polisens battonger. Riksarkivarien Nordström är väl vid det här laget framme i Frankfurt am Main och har redan talat vid Erlanger, Bethman och hvad de heta allt, som godhetsfullt vilja lemna oss jernvägslånet. Utan tvifvel var hr Nordström bland Fullmäktige den mest passande personen att skicka för afgörande af en sådan affär, som fordrar en ej ringa grad af fitfighet, och så kan hr Nordström tala tyska alldeles perfekt, hvilket de andra herrarne troligen stå sig helt slätt med. Man talar om ganska häftiga men roliga uppträden som fö refallit hos hrr Fullmäktige såväl vid valet af resande som vid uppgörandet af instruktionen för denne. Hr Nordström lärer dervid öfverilat sig som vanligt och tuffsat till kamraterna liksom han hatt högvördiga Presteståndet framför sig; värst lär han ha gått åt en komminister, i hvars hufvud han haft största svårighet att Ådeducera in, såsom han kallade det, åtskilliga saker. Hr Nordström erhöll 6 af de afgifna 12 rösterna. Förr var det alltid hr Åkerman i Kommerskollegium, som fick resa i Riksgäldskontorets penningeaffärer, men trots hans habilit hände det dock att han blef lurad af de fiffiga tyskarne, hvilkas språk han också var fullt mäktig, tack vare förstudierna i Homburg och Wiesbaden. Få nu se hur hr Nordström förmått reda sig med Frankfurter-herrarne. Om löjtnant Devels öde vet man ännu ej något bestämdt, oaktadt förfrågningar pr telegrat afgått till ön Als. Troligen har han väll tallit i tyskarnes händer, om sårad känner man ej. Löjtnant Devel är en bland vår garnisons officerare som är mycket allmänt känd, först emedan han är son till vår gamle t. d. kommendant, den beskedlige gubben som red på våra gator så sakta och makligt på sin gamla svankryggiga gångare god, och sedan derför att den flinka, lilla, lilla löjtnanten