Göteborgsposten – 24 mars 1864, sida 1

— — ww — lessa måste den framstormande fienden ramla red på bottnen af grafven, hvarest i brist vå vatten att dränka honom i till hans välcomnande kan anbringas harfvar, tillspetsade räpålar och andra små obehagligheter, för att cke tala om de nedregnande gevärskulorna och handgranaterna. Den omtalade unge herrn från Köpen amn, som yttrade sitt tvifvel om ställningens vållbarhet, var bland annat äfven rädd för att ienden skulle springa emellan skansarne, hvarest det ju vore god plats för ett helt ecgemente soldater. Denna plats är emellerid icke synnerligen lätt att komma till eller reflig att uppehålla sig på, ty innan den stormande kommer så långt fram, måste han passera hela den långa yta, som positionsartilleriet från skansarne bestryker med en korseld at kulor och kartescher, och när han kommer till sjelfva rummet mellan skansarne, skall han finna det besatt med placementer för fältartilleri och espignoler, samt genomfåradt af löpgrafvar, från hvilka infanteriet sörjer för hans emottagande. Enhvar af skansarne är således, utom en länk i den stora försvarskedjan, äfven ett sjeltständigt fäste, som, äfven om det blir omringadt af fienderna, kan försvaras till det yttersta. De understödjas ömsesidigt af hvarandra, och till och med de som äro belägna ytterst på begge ändarne äro icke utan understöd, i det batterierna på höjderna af Als beskjuta den fiende, som vill tränga fram mot den högra flygeln, under det att våra skepp och kanonbåtar från Vemmingbond angripa honom i flanken, när han vill rycka fram mot den venstra. För att kunna eröfra en ställning sådan som denna, måste fienden icke allenast gå på med dödsförakt utan äfven uppoffra tusentals menniskolif. Dyppelskansarne äro visst icke något Gibraltar eller Sveaborg, men redan på den tiden, då det endast var naturen som hade befästat ställningen, har tysken lärt sig att respektera dem och efter hvad vi tills dato ha sett af preussarne, tyckes deras Todesmuth tillochmed då det oppmuntras med korporalskäppen, icke vara af så öfverjordisk natur att det just behöfver slå våra soldater med förfäran. Häromdagen, då den nye öfvergeneralen gjorde en tur omkring i ställningen samt yttrade sin belåtenhet med de vackra skansarbeten soldaterna hade utfört, förde en af dessa fingrarne till mössan och frågade, antagligen för att få ett fullkomligt tillförlitligt svar i dagens mest brännande fråga: Tär kan då väl inte tysken komma igenom: — -Nej, svarade generalen och bekräftade sina ord på äkta krigaremanår med ett kraftigt försäkringsformulär — sålänge bara ni stån på er härinne, skall han nog få stå derutanför! — Ja, nog ska vi stå på oss alltid! svarade Jensarne i korus. Och det göra de. Det kan både vän och fiende lita på. Skulle det, detta oaktadt, likväl lyckas de två krönta röfrarne att genom ett ändamålslöst och blodigt menniskooffer tränga oss bort från den befästade backsluttningen — men låt oss först se det, innan vi tro det! — så finnas bakom densamma åtskilliga försvarslinier af grafvar och palissader, som skulle uppehålla honom tills hären kommit öfver på ön och broarne blifvit upprifna. Tillochmed om det gick så långt, voro viicke värre deran än i förra kriget. I och med förlusten at Dyppelberget, hade vi då äfven törlorat brohufvudet, men på Als hade vi ännu en fästning qvar, som skall bli svårare att eröfra än både Dyppel och Dannevirke. Men — så långt vilja vi, som sagdt, icke tro att det kan gå.