Göteborgsposten – 22 mars 1864, sida 1

profession i början af terminen icke betingats if någon tvingande nödvändighet, då man väl kunnat finna någonstädes inom Sveriges gränser en annan person, som genom bekantskap med såväl tyska språket som med sitt molersmål skulle kunnat uppfylla fortroendenpplraget att initiera den höga fästmön i det svenska språkets mysterier. Det ser nästan ut som om hr Oldes egentliga embete vore en anställning såsom den kungliga familjens språkmästare och som om den lundensiska professionen blott vore en slags bisyssla eller ett prebende, ty eljest skulle ju den bered villighet, hvarmed han åtlyder första vink från högre ort, när det gäller furstliga brudars instruerande på utländsk botten, endast kunna tolkas genom hos en sådan embetsman beklaglig förkärlek för stegrade inkomster. Då folkbildningen i våra dagar betraktas såsom en af samhällets vigtigaste angelägenheter, är den omständigheten att en ung lappqvinna af egen drift lemnat sin hemorts snöbetäckta tält, sin familj och sina stamförvandter, för att vallfärda till den fjerran belägna hufvudstaden i Svea land och der lägga höga vederbörande på hjertat deras pligt att befrämja folkundervisningens tidsoch ändamålsenliga omorganisation i Lappmarken, af stort intresse. Den unga qvinnan, som ej mottagit någon annan undervisning än den lilla, som hon kunnat erhålla i en skola af allra anspråkslösaste slag, en af de få, som inrättats för den lappska befolkningens räkning, har under sitt åt meditation och for henne möjliga sjeltstudier egnade lif i de hvita ödemarker, der hon vaktat sin familjs renar, kommit till den smärtsamma öfvertygelsen, att hennes stamförvandters ståndpunkt är den djuriska råhetens och derföre en helt annan än den Allgode ämnat dem till. Hon ber derföre med rörande förtröstan, att Sveriges regering skall draga försorg om spridandet af religionens och bildningens ljusstrålar till den irrande nomadstam, som vid och inom polcirkelns gränser kämpar med en karg natur om sitt lifsuppehälle, och som dock leder sina anor från det folk, som en gång innehade större delen af Sveriges land. Åtskilligt är visserligen gjordt för de arma, halfvilda lapparna, men mycket, ofantligt mycket återstår att göra om Sverige skall i någon mån uppfylla sina pligter mot dessa arma familjer, som inom dess gränser lefva i verkligt barbari och halft hednisk okunnighet och som ha att tacka den svenska civilisationen för föga annat än bränvinet, hvars missbruk i hög grad stegrat eländet i deras kåtor. Måtte den unga lappskans ord ej ha fallit på hälleberget. Måtte konung och ständer i en nära framtid anslå tillräckliga medel för folkskolors bildande i detta Lappland, -Der klippor at is på osynliga hjul Med dån utför sluttningen skrida, Och vallar af jord under ljungvuxna skjul Upptorna sig sida vid sida; Der evig är snön, som sin skinande duk Mot dalarne sänker, men mossan är mjuk, Som fallande flikarna kantar. Der fjellarnas kronor bland isar och snö Med glittrande spetsarna lysa, Likt vågor, som staplas på stormande sjö, Men, innan de sjunkit, förfrysa. Som knippor af spjut uti skiftande glans, Som flammande facklor, de stå i en krans Kring dalen, der skuggorna falla. Den vunderbare magnetisören hr Hansen, som väl törberedt sig på lysande triumfer i Stockholm, har der gjort fiasko på fiasko af skäl, som han, enligt egen uppgist, ej kan fatta. Måhända äro outredda naturkrafter af ännu dunklare art än sjelfva den animala magnetismen med i spelet och gäcka den moderne själsbetvingarens försök att förslöa, brutalisera och till viljelösa maskiner för