Göteborgsposten – 17 mars 1864, sida 1

FB0ONNIELKV . v kens ansigte är betäckt och gömd under ett smutsigt skynke, här har döden allaredan märkt sitt offer. Blod dryper genom halmen ned från vagnen. Sjukvaktarne och ambulanssoldaterna bära patienterna in i rummet. Hvad man der får se af lidande och sjelfförnekelse, af tro och tröstlöshet är istånd att göra sanningen sjelf tvifvelaktig; man behöfver sannerligen icke att öfverdrifva möjligheten, man är icke en gång i stånd att skildra verkligheten tillräckligt. Huru många gånger skrider icke smärtan men också dess förlossare in öfver denna tröskel, hvilka osedda och oförstådda strider innesluta icke dessa murar! En skans. Jag kommer just nu från skansarne, hvarest allt är lif och munterhet, buller och stoj. Vägen dit gör samma nytta som en kolossal stöfvelknekt: man sätter folen på den och skoplagget blir qvarsittande. Vet ni hvad en skans är? Jag måste uppriktigt tillstå, att min egen okunnighet var så stor, att när jag fordom hörde talas om en skans, jag alltid föreställde mig den som en långsträckt, uppkastad jordvall, bakom hvilken man oupphörhörligt med kanoner och gevär fyrade af mot all verldens preussare. Skansarne i min hemort äro sådana. Vid Strib är skansen ett långt dike, vid Svendborg och Bogense likaså, de äro ej olika de vallar af grästorfvor, vi uppkastade på exercisheden och mot hvilka vi under öfningstiden som modiga soldater stormade fram till stor förskräckelse för alla traktens kor och gamla käringar. Det ges emedlertid skansar af en fastare natur, vidunder, hvilka på afstånd taga sig högst oskyldiga ut; sju, åtta små tingestar, som likväl äro i stånd att hålla den krigiska flock i schack, hvilken i sina proklamationer sjelf kallar sig för verldens första soldater. Det är om dessa skansar vi skola tala. Ni kan läsa, jag kan berätta om dem, det är allt hvad vi vis-å-vis dem i dessa tider kunna taga oss för. Föreställ er då en plats på en landrygg, som beherrskar hela nejden, inhägnad af ofantligt breda och kolossala jordvallar, hvari det finnes inskärningar för ett större eller mindre antal granatoch kul-kanoner af den största möjliga kaliber och af hvilka vidare åtskilliga grupper äro beskyddade genom tvärvallar eller traverser för att icke blifva träffade eller enfilerade från sidan. Längs efter hela vallen går invändigt en s. k. bankett, på det att soldaterna må kunna med sina gevär nå upp öfver vallen. I den inneslutna krets, som bildas af jordvallarne, ser man ett långt blockhus, bombfritt, täckt med jordoch grästorf, fullt med skottgluggar för infanteriet och bygdt af massiva, duktiga pommerska bjeikar, samt försedt med en bjelkdörr, hvilken kan stängas liksom hvarje annan dörr och på så sätt i sjelfva fästningen bildar en liten fästning, hvilken är i stånd att hålla sig för en tid, till och med sedan skansen är intagen. På andra sidan af blockhuset ligger krutkapellet, till hälften nedgräfdt i jorden och betäckt med ett tjockt jordlager till skydd mot bombkastning. Goltvet är belagdt med tjocka yllemattor och ingen som har jernbeslagna skodon får dit inträda. Ingången ll skansen bildas af en lång brygga, hvilken i ett ögonblick kan rullas tillbaka. När detta skett och porten är stängd, bildar skansen ett fullständigt inneslutet verk, utantill beskyddadt at en djup och bred graf samt en rad spetsiga, bredvid hvarandra stående palissader, hvilka synas omöjliga att öfverstiga. Inuti dessa skansar råder ett beständigt hf. Banketterna i blockhuset äro uppfyllda alt soldater, hvilka sjunga, äta, spela kort eller utbreda sina saker; det är endast förbjudet