Göteborgsposten – 17 mars 1864, sida 1

——---! ! -2 22 ?-1 2222soesoese digheterna att välja detta i en klubblokal, en skolsal, en danssalong eller de små rummen uti flera sammanbygda bondgårdar, allt som iillsallet medgitver. Vagnarne rulla fram till stället långsamt som i ett liktåg, och är det icke en vagn för de döda, så gömmer den åtminstone alla de vapen, som erfordras till den sista högtidliga kampen mellan lif och död, hvilken dessa rum innan kort skola bevittna. Här utvecklar sig inom några iå ögonblick hela den sorgliga verksamhet, som denna sammanträngda menniskomassa gör nödvändig. Förvaltare och sergeant, sjukvaktare och soldater, hvilka under marschen oafbrutet ha svärmat omkring vagnarne, bevakat dem med sorgfälligt öga och aldrig lemnat dem ur sigte, ha hvar sin andel af göromålen. Förvaltarens första uppgift är att skaffa ihop halm, det är den tageloch dunstoppning som här begagnas till madrasser och dynor. — De stackars sårade, som kämpat för fosterlandet och utstått alla fältlifvets umbäranden, skola således blödande och lidande vara nödsakade att hålla till godo med en hård och stickande halmbädd? frågar den sjukliga känslosamheten derhemma. Men låt bara alla dem som sörja häröfver komma hit till Sönderborg och hvila i 8 dagars tid på den frusna marken under öppen himmel eller för ombytes skull i den unkna, dätna och illaluktande halmen i ott stall eller en lada och åsigterna skola snart örändras, det otroliga blitva möjligt. Man går till hvila i denna af halm och lera hopkomna lada, med tornistern under hufvudet, borrar ner sig i halmen — nöden är en god lärmästare — skickar en helsning till det kära hemmet, svär en vers öfver kamraternas djuriska snarkningar, öfver kölden, draget och tröttheten, slumrar slutligen in och vaknar den påföljande morgonen med gladt mod och lätt sinne. Man är ung, min vän! Man har sitt hopp för sig och en eller annan, som tänker på oss derhemma — deri ligger hemligheten. Kommer så tiden efter en batalj, då man it oss uppsöker en plats på lasarettet; äfven då är man belåten med halmsäcken. Ett sådant läger är ändå alltid bättre än det som föregått detsamma i den skakande vagnen eller på ambulanssoldaternas gungande bårar. När halmen är anskaffad, stoppas säckarne, eller om man så vill, madrasserna, till flata och så mycket som möjligt jemna pjeser, der är de undre sängkläderna. En afläng hufvudkudde sylles med samma innehåll. Dessa halmsäckar läggas på goltvet sida vid sida, så många som utrymmet medgitver det, endast med en smal gång emellan, ett snäft oblekt bomullslakan, ett yllet täcke deröfver — och så är bädden färdig. Ett bord af medikamentsflaskor och instrumenter ställes borta vid fönstret, sjukvaktarne samlas utanför och i gången väntar en gammal sergeant, en klassik med ett rödt ansigte och ett uttryck i detta ansigte, som om vanan eller åren gjort honom otillgänglig för alla blidare känslor, stirrande ögon och ett par läppar, hvilka endast öppna sig för att barskt upprepa en betallning från öfverläkaren, eller till ett leende hvarje gång förestånderskans för köket feta dotter kommer springande öfver förstugan. Lasarettet är färdigt. Allt står fördigt, och öolverläkaren och de 2 underläkarne kunna nätr som helst börja sin sorgliga och så töga tacksamma verksamhet. Hör! det skjuter i fjerran, trumpetsignaler ljuda på afständ, nu blåser det till samling på gatorna. Nyfikna samla sig kring dörren, smärtan och olyckan ha liksom glädjen sina åskådare, den ena vagnen efter den andra kommer långsamt ned till stället. Baklänges i halmen sitter en likblek, sårad soldat, i den nästa vagnen ligger en annan, hvil