Göteborgsposten – 15 mars 1864, sida 1

och hotar sin far att stämma honom, om han ej får ut sitt arf; denna fru Dufoure, som ej blyges, att för hela verlden angifva, det hennes bortskämde son älskar hr Påponets ena dotter, Eugenie (mll Smedberg), fastän hon vet med sig sjelf, att någonting så pass rent som kärleken till en ung oskyldig flicka ej mera kan gro inom en så giftig jordmån, som den unge rougens hjerta; denne Lecardonel (hr Raa), som spinner sitt nät lik spinldeln kring Påponet, för att deri fånga denne och utsuga hans käraste, hans penningar; denne Anatole (hr Wagner), som är i komplott med Lecardonel, för att plundra Peponet, på samma gång han hycklar kärlek till hans dotter; denne Vertillac (hr Hafgren), hos hvilken alla högre tankar och känslor frusit bort under den egoismens isskorpa, som vidsträckta börsaflärer lagt öfver hans bröst. Försattarne till Så kallade Hedersmän, hrr Barrire och Capendu, hafva med synnerlig förkärlek dväljts vid dessa låga och onda karakterer, hvika de tecknat med skarp, men alltför sann pensel. De äro också representanter för den brist, hvilken i närvarande stund obestridligen vidlåder samfundet i gemen: en skarpt utpräglad egoism och ett aldrig sinande begär efter penningar, mera penningar — egoismens skiljemynt och de materialistiska njutningarnes Mefistofeles. I Edgard (hr Pousette), som upptecknar dessa hedersmän i sitt album och för öfrigt vandrar kring full at satir, ha vi en spegelbild af tidsanden, som förfaller i åskådning af sig sjelf, blir främmande för sig sjelf, höjer sig öfver sig sjelf och i ett bitande qvickt epigram, i en gisslande karrikatyr skrattar åt de småaktiga, lumpna figurerna under honom — eller med ett plötsligt allvar försjunker i grubbel vid grafven med det lilla korset som bär inskriften: den olyckligaste. Octave (hr Bohman, är en i komedien hvardaglig karakter. Han älskar, men är fattig och kan ej få sin älskade. Ett tillfälle erbjuder sig dock. Han blir köpman, gör stora affärer, och lyckas vinna sitt mål, hvarefter han återvänder på nytt till sin pensel. Behagliga företeelser äro Pponets båda döttrar, Emmeline (m:ll Forsman) och Eugenie (m:ll Smedberg). I afseende på utförandet torde det kanske ännu vara för tidigt, att deröfver inlåta sig i detalj, emedan stycket är, genom sin hela akter blott med korta repliker och stickord fyllda dialog, mycket svårt och behöfver går några gånger, för att erhålla den jemnhet i uttörandet, som är erforderlig. Den ojemnhet, som hittills förmärkts, är derföre ursäktlig, isynnerhet som de egendomliga förhållandena vid denna teater förbjuda, åtminstone för denna säsong, de spelande, att åt de pjeser, hvilka upptagas som nya, egna den tid och omsorg vid inöfvandet, som vore önskliga och för såväl skådespelare som åskådare gagneliga. Detta jägtande efter nytt, hvilket är ett så framstående lyte hos vår tids teaterpublik i allmänhet, har isynnerhet här öfvergått till ett riktigt raseri. Hvilken skilnad emot förr, då man gång på gång, år efter år kunde med nöje gå på teatern, för att der närmare göra sig förtrogen med skönheterna, med de högt tänkta tankarne i det eller det stycket, här omigen beundra den eller den egendomligheten hos någon skådespelerska eller skådespelare. De dramatiska dikterna voro då kära. bekanta, hvilka man älskar så mycket mera, emedan man känner dem så väl. Nu deremot ger man sig icke tid att tränga in i ett dramas inre. Man vill blott att ridåen skall gå upp och ned för ständigt vexlande taflor med ett rörligt, skiftande innehåll, hvilket tilltalar ögat, huru det nu än går med hjertat och eftertanken.