Göteborgsposten – 9 mars 1864, sida 2

efter hvad man kunde höra, i förhoppning att dörrarne skulle än en gång öppnas. Denna kärna till en folksamling växte efter hand ut, genom tillopp af de många på sondagsaftonen sysslolösa som passerade förbi, till en ganska betydlig massa, räknade tusentals personer och såsom vanligt i dylika folkskockningar, började snart hurrarop. Sålunda fortfor det ända till mötesförhandlingarnes slut, då massan i stora flockar drog åstad åt åtskilliga håll sjungande och hurrande. En flock drog ned åt riddarhustorget, stannande vid Gustaf Adolfs och Gustaf Wasas statyer samt vid prins Oscars palats, på hvilka ställen hurrarop höjdes och folksängen uppstämdes. Täget gick vidare uppåt Storkyrkobrinken öfver kongl. slottets borggård, der man ropade lefve konungen samt sjöng folksången och Ur svenska hjertans djupk. Andra hopar drogo uppåt Norrmalm, en till danska ministerns hotell, der lefverop för Danmark höjdes, en annan till Blasieholmen, der utanför utrikesministerns hotell beklagligen lära förekommit åtskilliga rop af mindre lojal art. Detta gaf den talrikt i rörelse varande polisstyrkan anledning att gripa in och söka skingra mängden, hvarvid en och annan person lärer förgått sig mot polisen och bland annat polismästaren Wallenberg, som var tillstädes, skall ha orhällit ett slag. Några personer blefvo med anledning al dessa excesser tagna i fängsligt förvar och förda till Gustal Adolss-torgsvaktens corps de sarde, hvilken omständighet förde massan, i polisens fotspår, ned åt Gustaf Adolfs torg, der stoj och hurrarop fortsoro. IIOpen, som nu oupphörligt växte genom tillopp al den massa menniskor, som vid denna tid på söndagsaftonen passerar denna hufvudstadens hjertpunkt, och hvilka alla stannade för att höra hvad som var å färde, kunde icke på uppmaningar af polismästaren förmås att åtskiljas, hvarföre polisen anlitade den i åtskilliga andra städer begagnade utvägen att skingra solksamlingar. Man päskrufvade nemligen en slang, å en brandpost och började att med vatten bespruta folkhopen. Men som det här icke gällde att aflägsna folket från någon viss punkt, utan man afsag hopens skingrande, uppnåddes ändamålet icke, ty de mera ungdomliga bland samlingen, som funno ett nöje i uppträdet, drogo sig blott undan så långt, att de icke nåddes af vattenstrålen, och stannade sedan, skrattande och hurrande. Den oafbrutna ström af vandrare, som i alla riktningar korsade torget, gal oupphörlig näring åt den folkmängd, som på större eller mindre tånd åskådade uppträdet, och det lider icke något tvilvel, att den använda metoden för folkets skingrande, som torde vara förträfflig då det gäller att från en punkt, som på något sätt hotas al en okynnig solkhop, aflägsna densamma, här väsendtligen bidrog att draga ut uppträdet och oväsendet på längden. Efterhand anlände emellertid flera slangar, hvilka anbragtes å brandposter a särskilda ställen af torget, hvilket sålunda småningom blef temligen sullständigt rensadt, men den del af hopen, som fann nöje i det bullrande och för traktens nattro i så hög grad störande uppträdet, vek åt alla sidor undan nätt upp så långt som vattenöfverspolningen räckte, samt stannade der i de särskilda till torget ledande avenyerna, skrattande, stojande och emellanåt hurrande, dervid åtskilliga glåpord mot polisen icke saknades. Sålunda fortgick det till framemot klockan 3 på morgonen, da det ändtligen blef tyst och fredstörarne efterhand aflägsnade sig. En och annan ur hopen uppfångades emellanåt af polisen och infördes i vakten, dervid, efter hvad det påstås, såsom vanligt vid dylika tillfällen, några fredligt förbipasserande lära råkat i misshugg. Af de anhållna ha sex fått qvarsitta i häkte, de öfriga frigifvits, sedan de kallats att inställa sig till blifvande polisförhör. — Under loppet af aftonen hade polismästaren Wallenberg åtskilliga gånger försökt tilltala den hop, som för tillfället var samlad närmast omkring honom, uppmanande folket att skingra sig; men han hördes blott af få och öfverröstades snart af hurrarop. På anmodan af polismästaren talade äfven lektor Bjursten till en tät folkhop. Han lärer ha åhörts med uppmärksamhet och hopen visade benägenhet att efterkomma hans uppmaningar till de närvarande att gå hvar och en till sig, då talaren plötsligen skall ha blifvit afbruten derigenom att en vattenstråle slog ned i församlingen, spridde den åt alla håll och förtog verkan af de till ordning manande orden. Under den långa tid, som uppträdet fortgick å Gustass Adolfs torg, förekom, sävidt vi kunnat erfara, lyckligtvis icke något slags våld eller försök till våld mot deu tjenstgörande polisstyrkan. De som genom hurrarop och annat oljud deltogo i uppträdet, tycktes taga det som ett tillfälle att gyckla och nojsa,t och man såg poliskonstaplar passera alldeles allena genom solkhoparne utan att ett ondt ord yttrades till dem. Bland de alldeles passiva åskådarne hörde man äfven åtskilliga, som togo saken uteslutande från en löjlig sida; andra, som tyckte polisens rande oklokt, såsom ledande till uppträdets förlängande, samt slutligen åtskilliga, som yttrade förargelse deröfver. Att en del åf dem som blefvo öfverspolade med vatten, deröfver beklagade sig, är naturligt, ehuru de flesta hade sig elfva att skylla, då de icke drogo sig undan och förfogade sig bort. Rörande det förhör som i måndags hölls i poliskammaren med de föregående afton häktade personerna, berättar Posttidningen: Till förhöret, som hölls af polismästaren Wallenberg i enskilta rum, voro uppkallade en del af de under natten häktade men sedermera på morgonen frigifna personer, nemligen: ingeniören Lothigius, kammarskrifvaren Krepelien, civilingeniören Börtzell, bokhållaren Bacher, hattmakaren Jeppson, f. handlanden Hellström, e o. kammarskrifvaren Eck, bokföraren Lundell samt kontoristen Mellin. Sedan polismästaren Wallenberg förklarat sin ledsnad öfver att finna att alla de uppkallade tillhörde den bättre klassen, hvilken man borde hoppas skulle mera än den råa massan begripa nödvändigheten att lefva i enlighet med lagarna, förklarade han att han tänkte tillämpa lagens strängaste straff för det lagbrott de begått. Vid derefter af polismästaren till hvar och en särskild framställd fråga, huruvida de erkände att de blifvit af polismästaren tillsagde att aflägsna sig, utan att efterkomma tillsägelsen, nekade alla. Målet fick derföre för vittnens vidare hörande anstå till nästa Thorsdag. Lundell dömdes dessutom för trots vid — WW———-—-—