Göteborgsposten – 9 mars 1864, sida 2

allvarsamt illamående hindrar honom att emottaga hans nåd. Roger trampade, ursinnig af vrede, denna biljett under fötterna. När han afskedat betjenten klappade det häftigt på hotellets yttre port. Roger lyftade undan gardinen framför ett fönster för att se hvem som kom; han hoppades att baroneten skulle skicka honom en ny budbärare. En beslöjdad qvinna, som utan tvifvel kommit till fots, gick öfver hotellets gård. En betjent kom straxt derefter in med ett visitkort på en förgylld silfverbricka. På kortet stod blott en enda bokstaf, ett E. Roger skyndade till damens möte. Hon hade en så tät slöja framför ansigtet att det var omöjligt urskilja anletsdragen; men Roger igenkände henne på sitt hjertas slag, på den hemlighetsfulla förvirring som bemäktigade sig hela hans varelse. Det var miss Ellen. Hon upplyftade ej sin slöja, men han igenkände tonen af hennes röst då hon yttrade: — Hr markis, kan ni bevilja mig en fjerdedels timmas samtal? Han tog hennes hand och förde henne, i det han darrade af glädje, till en fåtölj som stod i ett hörn af rum met. Då upplyftade miss Ellen sin slöja, och Roger sträckte bedjande mot henne sina händer, som om han varit rädd att denna behagfulla uppenbarelse snart skulle försvinna. — Ni! ni! sade han med darrande röst. — Ja, jag, sade hon, som utan någon vetskap kommer för att anropa ert förbarmande. — Mitt förbarmande, ni? utropade Roger öfverraskad