Göteborgsposten – 9 mars 1864, sida 2

— Oh! fortfor hon, döm mig ej förhastadt, hör mig innan ni fördömer det besynnerliga steg jag tagit. — Jag döma er, jag fördöma er! utropade Roger. Ah! miss Ellen, ni är grym. Hon böjde hufvudet, höll händerna framför ögonen och återtog med svag och liksom bönfallande röst: — Herr markis, det är en supplikant som kommit till er. Haf öfverseende och förbarmande med den olyckligaste bland qvinnor! — Ni olycklig, ni bönfallande! Ah! Säg om smärtan förvirrat mitt förstånd, om jag är vansinnig. Hon upplyftade mot honom sina sköna ögon, hvilka lyste som diamanter, och yttrade med bruten röst: — Sir Robert Walden har skänkt bort min hand. — Lionel! utropade markisen. — Sir Lionel, som har min onkels löfte, kom i går och åberopade sig på det. — Ah! jag förstår nu hvarföre ni är här, utbrast Roger med dof röst. Ni kommer för att att bönfalla att jag skall skona honom . ... ni fruktar för den mans lif som ni älskar. — Som jag älskar! utropade hon i det hon lyfte ögonen mot höjden. — Den man som skall bli er mako? fortfor Roger med förbittring. — Oh! icke länge, utbrast hon med ett eget uttryck, ty Gud skall ha förbarmande med mig och kalla mig till sig. Roger utstötte ett skri.