Göteborgsposten – 9 mars 1864, sida 1

Under de stjernklara nätterna på oceanen, vid bivuakelden, på Sanct Georgsfästets förskansningar, öfverallt stod den unga flickans strålande bild framför hans själs öga. Han återvände till Eugland, rusig af kärlek och full af hopp, och knappt hade han satt foten på fädernejorden förrän ett åskslag krossade hans förhoppningar: miss Ellen var Lionels trolofvade! Vid tanken härpå hade Roger anfall af raseri, liksom det fångna lojonet som försöker sina klor på burens galler. Zigenarblodet som flöt i hans ådror triumferade flera gånger öfver hans engelska uppfostran. Vid dessa tillfällen anklagade han sig för feghet och ångrade att ej ha manat ut Lionel och dödat honom utan förbarmande. Men hans bättre natur tog snart ut sin rätt, och då tänkte han på att Lionel var hans vän, att han länge tryckt hans hand, att han älskat honom som en bror och han förbannade sin kärlek, svor att qväfva den och uppoffra sin egen lycka för Lionels. Ett ögonblick hade han hoppats att den unge officern skulle besöka honom och begära en förklaring. Men Lionel hade ej kommit. Till hälften vansinnig af smärta hade Roger då skrifvit följande biljett: Markis Asburthon har äran begära ett samtal med baroneten sir Robert Walden och ber honom till miss Ellen Walden framföra en försäkran om sin vördnadsfulla tillgifvenhet. Betjenten, som blifvit afskickad till sir Robert Walden, kom tillbaka med följande svar: Sir Robert Walden sänder lord Asburthon sina vördnadsfulla helsningar och är ledsen öfver att ett temligen