Göteborgsposten – 9 mars 1864, sida 1

i våra dagar synes få vara herrskande. Tal. påminte om vår regerings genom sin blå bok tydligt uttalade politik i denna Slesvig-Holsteinska fråga och ansåg det församlade mötet innebära ett stöd åt denna politik och ett bevis att regeringen i fall af behof kan räkna på folket. Litteratören Hedberg ville förklara hvarför ett sådant uttalande af folket just nu vore på sin plats, och detta vore emedan från vissa håll man velat påstå att här ej finnas några sympatier. Tal. påminnte om engelsmannen, som under en eldsvåda i nästa hus bad att man skulle väcka honom när det brann i hans egen vägg, och ansåg det vara oförsvarligt af oss att ej i tid värna oss emot eldsfara. Tal. ansåg, att den tanken aldrig borde få insteg hos oss, att derför att vi äro ett litet folk det vore omöjligt för oss att uppträda. Tal. hänvisade på Sveriges forntid och våra ärofulla minnen, från hvilka vi ej borde vanslägtas. Docenten Odhner visade hvilka faror hotade Norden om Slesvig blefve inkorporeradt med Tyskland samt att tanken på ett nordiskt förbund derigenom alldeles skulle tillintetgöras. Skulle sådana principer få utveckla sig och bli gällande som dem Österrike och Preussen nu förfäkta, så skulle möjligen en vacker dag Rysslands czar kunna komma och vilja befria de här i landet bosatte 20,000 finnar. Magister Sohlman uttryckte sin belåtenhet med att man i inbjudningen betonat, att våra intressen vore hotade genom denna ockupation af Slesvig; vore man ense om, att denna strid gällde hela Nordens sjelfständighet och utveckling och att vi således böra göra något, så vore med detsamma en mängd lifsfrågor också lösta. Då det skuldsatta Österike kan för en våldshandling offra penningar och blod, så borde väl också Sverige kunna göra ett offer af penningar och blod då dess sjelfständighet står på spel. Tal. omnämnde huruledes vår regerings politik i denna fråga vore alldeles klar och huru de tre ministrar, som under de senaste åren representerat Sve rige och Norge i Danmark, från att vara likgiltiga för det dansk-tyska tvistefröet slutat med att särdeles lifligt omfatta Danmarks sak, ty så hade det skett med amiral Virgin, grefvarne Wachmeister och Hamilton. Ett sådant uttalande som de af detta möte föreslagna resolutioner kunde man väl ej tro skulle med ovilja mottagas; tvärtom ansåg tal. att regeringen borde gerna se, att folket under kritiska tider visade lif och tanke för offentliga angelägenheter, och ännu gällde ju den konstitutionella rältigheten att fritt och otvunget få uttala sina bekymmer. Magister Hedin (från Upsala) framdrog och belyste några af den tyska politikens skäl för Slesvigs ockupation och behandlade särskilt med utsörlighet rätta förhållandet med de förtroliga underhandlingarne 1851— 1852, dem tyskarne kalla löften, men danskarne ej kunna erkänna såsom sådana. Tal. genomgick också några punkter i den gamla törfattningen och jemförde dem med motsvarande i den nya. Slutligen yttrade tal. några varma ord mot kallsinnigheten för det olyckliga, blödande danska folket och önskade att de som nu styra våra öden måtte tänka på historiens dom öfver dödan man. Hr Wallenberg anmälde nu att flera talare ej uppträdt för att yttra sig och han ville derför sjelf yttra sina tankar om situationen så inom som utom landet. Hvad vårt eget land beträfkade så kunde visserligen några skäl framdragas mot vårt aktiva uppträdande, vi hade t. ex. anlagt dyrbara jernvägar som ännu ej börjat gifva afkastning, vårt jordbruk skulle blifva stördt i sin utveckling och andra ekonomiska källor skulle UO—————— tro i—OJÖJOeJ-VOOA