Göteborgsposten – 9 mars 1864, sida 1

— Ah! sade Lionel, jag älskade honom som om han pärit min bror! De båda unga personerna samtalade ännu en timma under det de vexlade de ljufvaste löften. Då afskedade miss Ellen Lionel i det hon erinrade honom om hans tjenstgöring. Hon följde honom ända till den lilla trädgårdsporten. Lionel tryckte sina läppar på den hand hon räckte honom, och de skiljdes i det de sade: i morgon. I — Ah! mumlade miss Ellen i det hon smög sig tillbaka in i sitt rum, min goda onkel sir Robert skulle i mig ha en skicklig medhjelperska för att demaskera den I falske markis Roger . . . men han vill handla på egen hand Då hon utsläckt lampan vid sin hufvudgärd och försökte att insomna, såg hon Osmanys brinnande ögon och (n.—. ansigte. — Ah! denne man! ... sade hon, han ensam kan far alla mina planer. Det är ej med sir Robert, det är ej med Roger jag behöfver strida för att bli markisinna Asburthon, det är med Jean de France! Zigenerskan kände en rysning af förskräckelse. Tjugofyra timmar hade förflutit sedan den natt då osmany med sådan lätthet återvunnit markis Asbarthons förmögenhet. Sedan denna natt hade Roger hållit sig inne på sitt rum, ett rof för alla svartsjukans qval. Han älskade förtvifladt miss Ellen, oaktadt han knappt vågat yttra ett ord till henne om sin kärlek.