Göteborgsposten – 8 mars 1864, sida 1

intar samma qvarter som regementet, får sin naturförplägning på samma gång, följer med regementet öfverallt på marscher och i striden, möter på allarmposten när det blåses till utryckning, lemnar det angenämaste hundqvarter för att gå på förpost, kort sagdt, är oskiljaktigt förenad med de raska gossar, hvilkas nummer han bär. I ett regemente hette hunden ÅRaps. Jag säger hette, ty det oförlikneliga kreaturet är tyvärr icke mera till. Det var en långsträckt, mager persedel, öfvermåttan ful, halft byracka och halft pudel, alltid smutsig och nedsölad, men alltid vid godt lynne. Desslikes hade han två rader snöhvita tänder och två svarta, strålande och trosasta ögon. Raps var för ötrigt en stor talang, en tusenkonstnär, som gjorde sina lärare den största heder. Denne var en köpenhamnare, till födseln skomakare af naturlig böjelse ätventyrare, utrustad med ett klippskt hufvud, prydt med två stora örringar af messing och på grund af sina förtjenster upphöjd till den ansvarsfulla förtroendeposten att vara underkorporal. I qvarteret var Raps nästan alltid tillsamman med underkorporalen, dock är det ännu oafgjort om det var mannen eller hunden, som mest sökte den andres sällskap. Nog af, de tillbragte sina fristunder ihop, och Raps var den som mest profiterade deraf. Underkorporalen redde ut hans långa hoptofvade hår, klippte honom och det så artistiskt och hvarje gång med så många variationer att Raps ständigt framträdde i de mest olikartade groteska skepnader, man kan tänka sig; än hade han små tottar hängande ned öfver ögonen och käkarne samt ordnade längs utefter ryggen och nedåt benen, så att han såg ut som han hade varit besatt med piggar, än rakades hufvudet alldeles skalligt och målades ljusgrönthvarjemte håret bortklipptes på ryggen, än fingo mustacherna växa och vredos upp mot ögonen, kort sagdt, korporalen var outtömlig i sina rika uppfinningar. Samtidigt härmed ansåg han det äfven maktpåliggande att tillika inverka på hans andliga egenskaper genom törmaningar och goda råd. Raps-, sade han, när man kommer in på magasinet så vänta alltid de blygsamma till sist; derföre få de ingenting; den kloke sörjer för sig sjelf, Regementet har gifvit dig en god uppfostran, du skall återgälda: den såvida jag icke misstaget mig på dina naturgåtvor. Tack vare denna förmaning lärde hon hunden att stjäla och det så fiffigt, att det nästan icke gick någon dag förbi utan att Raps förde ett eller annat med sig hem till qvarteret. Var han händelsevis icke alltid lika lycklig i sitt val, så godtgjorde han det genom en outtröttlig uppmärksamhet; ibland släpade han hem en höna, ibland ett läckert stycke särskt kött, ibland ett präktigt stycke skinka, ofta så nedsöladt att ingen kunde begagna det. En dag kom underkorporalen med rapport till kaptenen. Raps hade följt med. Då korporalen trädde fram i rummet med fingrarne på mösskärmen brast kaptenen ut i gapskratt. Borta vid dörren satt Raps på bakbenen i alldeles samma ställning som korporalen, med ena framtassen på hufvudet. Den gröna färgen på detta var afnött så när som på några enstaka fläckar, hvilket icke minst bidrog till att fullkomna effekten af det hela. Hunden, i sin halfförryckta frisyr, här och der en grön pladask och en och annan utstående hårtott, tog sig så äkta komisk ut, att sjelfva korporalen måste skratta; Raps ensam bibehöll respekten och blef sittande i det djupaste allvar, orörlig som en stock och med tassen alltjemnt på hufvudet. IIvad d—n är det der för ett djur! frågade slutligen kaptenen. Det är en hund, som är lika klok som en menniska, svarade ex-skomakaren. Träd