Göteborgsposten – 8 mars 1864, sida 1

— — — — fylld med kaffebönor. Eyttaren kastade föraktligt påsen ned i diket. Det gick emellertid beständigt raskare framåt allteftersom snöyran saktade sig och dagen började gry. Det hette att österrikarne voro oss i hälarne och att de anfallit våra estersta regementen med en öfverlägsen styrka. Då och då hördes ett kanonskott och ett svagt smattrande ljud som af gevärssalvor. Hästen gled åt sidan, stönade, skakade på hufvudet och störtade igen. Karlen stod stilla med tyglarne i handen och såg sig om efter hjelp. Bort med dig! sade en officer, hvars train hejdades at det omkullfallna djuret. — Hon förmår inte mera, sade ryttaren och tårarne tillrade ned öfver hans kinder. Ja det går snart med oss på samma sätt, sade officeren, rin med dig i ledet och knuffa hästen ner i diket. harlen lydde. Då han hade marscherat ett stycke, stannade han. Den öfvergifne trogne följeslagaren hade lyftat upp hutvudet, såg efter honom och gnäggade sakta. Då vände han om igen, klappade hästen och satte sig ned på dikeskanten med tyglarne i handen. Här blef han sittande och tilltalade sakta det trogna djuret med smekande och uppmuntrande ord utan att röra sig från stället, sålänge som den som observerade händelsen och beskrifvit den hade dem i sigte. Blef han tillfångatagen eller repade Lotta sig? Det är ovisst, men ryttaren och hans häst delade åtminstone samma öde. Ett liknande deltagande för hästen röjer sig omedvetet i många uttryck. Fråga en kavalleriofficer efter en fäktning, huru den gått och han skall ögonblickligen svara: Vi förlorade så och så många hästar?, ryttaren personligen nämnes aldrig. ar löjtnanten något emot att jag går bort ett litet ärende? frågade en uppassare sin officer. Hvart skall du då vägen?, sporde honom denne? Jo se jag mötte Lisa dag, då vi kommo från förposttjensten, nu skulle jag bara springa bort och titta till henne. Lisa? Hvem är det: — Lisa! kors vet inte löjtnanten det återtog karlen förvånad öfver sin förmans okunnighet, det är ju min gamla märr, som fick en skavank vid Mysunde, men nu har hon kommit sig igen. I hvarje fälttåg har soldaten gerna en eller annan favoritsysselsättning, hvarmea han fördrifver sina fristunder och som den ene upptager efter den andre. Under fälttåget i Afrika uppfunno fransmännen ett nytt slag af råttor med horn hvilka de åstadkommo derigenom att de inympade spetsen af en råttas svans midt i hennes panna, läto öppningen efter det i huden gjorda såret gro igen och så var Hornråttan färdig. En fransysk lärd var just i begrepp att skrifva en särdeles djupsinnig, vetenskaplig afhandling om detta fenomen, då han upptäckte att man blott drifvit gäck med honom. På Krim fångade soldaterna domherrar och lärde dem att hvissla. Under förra kriget förfärdigade våra soldater små vattenqvarnar, hvilka de anbringade i hvarje bäck, i hvarenda liten rännil. De som voro förlagda vid kusterna gjorde små skepp af gamla träskor och plankbitar, målade dem svart-röd-gula och satte vid styret en gubbe komponerad af en potatis, två träpinnar och en pappershatt. Det skulle föreställa tyska flottan. Sedan sattes skeppet ut i sjön eller de omkringliggande träsken och skickades afsted med bjertliga helsningar och många fromma önskningar för den stora familjen. I år har man börjat på att dressera hundar, men tiden har hittills varit så knapp och förrättningarne så många, att detta tidsfördrif ännu icke har hunnit fullkomligt utveckla sig. Flera afdelningar hålla sig med en hund, som har regementets nummer utklippt på ryggen,