Göteborgsposten – 7 mars 1864, sida 1

V. Under det Osmany öfverlade med Bolton, och sir Robert Walden anförtrodde sin nitce en hemlighet som hon långt förut genomträngt, höll konungen revy med sitt dragonregemente. Sedan klockan två var Lionel i tjenstgöring och väntade med otålighet det ögonblick då han skulle bli ledig. Under revyn yttrade Roger ej ett enda ord till honom, och det var en simpel ryttare, som å öfverstens vägnar öfverbragte konungens inbjudan till honom. Georg den tredje visade sig blott helt hastigt på banketten. Klockan tio lemnade gästerna S:t Jamespalatset. Lionel närmade sig då sin chef och yttrade med hela vördnaden hos en underlydande: — Min öfverste skulle ni värdigas tillåta mig att gå ock omfamna min mor? Roger darrade och betraktade Lionel. Äfven den häftigaste svartsjuka förmår svårligen inom några timmar utplåna ett helt år af vänskap. Roger kände ett ögonblick ånger; ett ögonblick var han i begrepp att räcka Lionel handen och säga: förlåt mig. Men miss Ellens blick sväfvade då för hans ögon; han kände liksom ett glödgadt jern tränga in i hjertat och vände sig om för att dölja de tårar af vrede och smärta som skymde hans blick. Han svarade den unge kaptenen med det enda ordet: — Gå! Lionel bugade sig och tog ett steg tillbaka. Derpå hejdade han sig plötsligt. (Forts.)