Göteborgsposten – 7 mars 1864, sida 1

—— 2 oftast var en och densamma, nemligen en otalig mängd af lysande palatser och ståtliga hus på ömse sidor af vägen? Jag har talt med officerare och soldater, personer från städerna och från landsbygden, som haft alldeles likadana syner, och i ett annat afseende har jag äfven funnit en märkvärdig öfverensstämmelse hos de flesta: oaktadt natten var kolmörk, tyckte de sig se de sig framställande palatsen belysta af det klaraste månsken. Oaktadt denna synvilla var synnerligt allmän, faller det af sig sjeltt att det äfven förekom en mängd andra, stundom ännnu mera fantastiska. En hade oupphörligt marscherat mellan tvenne led soldater, hvilka med skyldradt gevär bildade haie på ömse sidor af vägen; en annan hade sett en oöfverskådlig rad af hvita tält längs linien; en tredje hade sett ett yppigt sommarlandskap, en fjerde arkader af orientaliska lampor och en femte ett sullständigt fyrverkeri med svärmare, fontäner och raketer så långt ögat kunde nå. Nästan alltid var det samma sak som visade sig i otaliga variationer — likasom i en Fata morgana. Sällan voro synerna af ett obehagligt slag. Jag har endast hört tvenne personer omtala sådana. Den ene var en officer som varit mycket belastad med skrifveri under de tå ögonblicken sälttjensten unnade honom någon hvila. Efterhand som det mörknade och de aflägsnare föremålen blefvo allt otydligare — berättade han — tyckte jag att den hvita, snöbetäckta slätten på begge sidor reste sig lodrätt upp som tvenne oerhörda ark papper, hvilka voro linierade som ett schema. Telegrafstolparne gåfvo motivet till de vertikala och trådarne till de horisontala linierna, och ju längre jag gick, ju tätare och smalare tyckte jag att rubrikerna blefvo. Slutligen blefvo de fulla at namn och siffror och af dessa femtedels-bråk, som kunna pina lifvet af en menniska som är vid sina sinnens fulla bruk, än mera då af en stackars sate, som känner att han är nära att förlora förståndet. Den andre var en temligen skröplig simpel soldat från Köpenhamn, hvilken varit mera än flertalet utsatt för hunger, köld och nattvak, och endast med den yttersta viljeansträngning hade förmått att släpa sig fram i ledet. Det som pinade mig mest — sade han — Åvar att hvarthän jag vände blicken, såg jag icke annat än stora magasiner, ur hvars alla gluggar utsvultna intendentur-menniskor grinade emot mig, sjungande: Hahaha, hahaha ! alldeles som det sjunges i Orpheus. Den visan hörde jag öfver fyra timmar å rad och äntingen jag talade till mina kamrater eller de till mig, gick det alltsammans på melodien: UHahaha, hahaha! och alltjemt grinade magasins officerarne i takt ester sången. Det var mera än en menniska kunde hålla ut med! Den verkan som öfveransträngningen utöfvat på de lidandes själstillstånd, var verkligen nära att i många fall mycket nära att öfvergå till momentel sinnesförvirring. Det var flera än en, som till den grad förlorat minnet, att de hvarken visste hvarifrån de kommo eller hvarthän de skulle gå; det fanns officerare som ej förmådde uppgifva, hvilket regemente de tillhörde, och jag har hört en af de tappraste erkänna: Det var en halftimmas tid, hvarunder jag var nära att törtvifla, emedan jag kände på mig, att jag i händelse af ett angrepp skulle hafva varit lika förvirrad som en drucken person!