Göteborgsposten – 1 mars 1864, sida 1

— ——————— i spetsen för några få tappra som ännu återstodo, af det vackra regementet som man kallade konungens dragoner. Också hade hela Londons befolkning, från klockan åtta på morgonen, begifvit sig ut att möta denna utmärkta trupp långt utanför stadens portar. Den ofantliga folkhopen hölls med stort besvär i ordning af polisen. Qvinnorna reste sig på tåspetsarna utefter vägen; männen trängdes och knuffade hvarandra; barnen klättrade upp i träden. Likväl syntes ännu intet vid horisonten. Ett ögonblick blef folkhopen så tät, att de lysande ekipagerna helt och hållet kringgärdades så att hästarne icke mera kunde undantränga denna våg af menniskor. I ett öppet åkdon, förspändt med tvenne ståtliga hästar, befunno sig tvenne fruntimmer som man skulle kunnat taga för tvenne systrar. Den ena strålade af ungdomens glans, den andra egde hela matronans lugn och säkerhet. Dessa båda qvinnor tycktes lika otåliga som folket att se dragonerna anlända, och då kusken tillkännagifvit att han ej kunde komma längre, utropade den äldre: — Nåväl vi skola gå till fots! — Nej, min fru, svarade den unga flickan, jag skall aldrig bialla det, ty det skulle vara att utsätta er för faran att krossas af hopen. Och dessutom, tillade hon och reste sig i vagnen, skola vi se bättre här. — O, min son! hviskade den andra qvinnan, min tillbedde son! — Ni får snart se honom, dyra mrs Celia, yttrade