Göteborgsposten – 27 februari 1864, sida 2

Sönderborg den 21 Februari. Det är i dag Söndag. Fjorton dagar hafva förrunnit sedan den Söndag, då vi, utmattade. utvakade, svultna, nedtryckta, ryckte in här i staden, efter att hafva uppgifvit den ställning, vid hvilken allas hjertan hängde, och lemnat landet öppet för fienden. Det har varit tråkiga fjorton dagar, utan lif, utan den dramatiska effekt, som annars tillhör fältlifvet, endast betecknade genom smäträflningar, hvilka ej hafva någon betydelse och blott skola minnas af dem, som deri förlorat en eller annan kär anförvandt eller vän. Det har för armåeen varithvilodagar, dock icke sådana dagar då man med nöje njuter hvilan, emedan den följer på en väl utförd handling och således älven har en viss själsprägel, utan dagar, då hvilan tränger sig på en som en rent fysisk nödvändighet och hvilka derföre glömmas på samma gång de väl gått till anda. Det har i viss mån äfven varit arbetsdagar, emedan de begagnats till ställningens förbättrande och fulländning, till förberedelser till att möta stundande angrepp, men deras förnämsta drag har varit tråkighet. För ett par dagar sedan berättade invånarne i Sönderborg, att Wrangel förklarat sig skola spisa middag här som i dag; det löftet har han icke hållit, ja, ej ens försökt att hålla. Jag begaf mig i dag till kyrkan, för att se, om der hölls gudstjenst. Kyrkan var öppen och jag steg in, men den syn, som här mötte mig, var ej särdeles högtidlig. I den med gamla namnsköldar och sniderier rikt försedda kyrkan — hvarest alla inskrifter å stolarne äro på tyska, här i denna rent danska stad! sorgliga minnen af forntida dårskap! — låg halm utspridd ötver hela golfvet; i choret, i stolarne, öfverallt gingo, stodo, sutto och lågo soldater. Qvinnor och pojkar gingo omkring och utskänkte kaffe, bränvin och öl; der tog en soldat sin middagslur, här voro några samlade kring sin soppskål, allt var i oreda. Man har måst lemna gudstjensten åsido, för att skaffa vårt folk tak öfver hufvudet, och kyrkan hyser tvenne kompanier af 10:de bataljonen, hvilka här hafva ett lugnt qvarter,