Göteborgsposten – 27 februari 1864, sida 2

Danmark. Från krigsskådeplatsen intet nytt! Så lyder nu den stående satsen i de officiela danska uppgifterna från högqvarteret i Sönderborg. Men det vill dock synas som att officiela omständliga rapporter om hvad som redan passerat borde meddelas. Klagomålen hos danska folket öfver sådanas uteblifvande ir också allmänt. De lakoniska berättelser, som finnas i de danska tidningarne meddelade, äro oss redan förut pr telegraf bekanta, hvarföre det torde vara onödigt, att här upprepa lem. Följande Eventyr berättas i Horsens Avis om En af första regementet : Bland de rekryter, som förl. sommar lågo i läger på Lammefelleden, befann sig äfven en teologie kandidat, hvilken var lika bekant bland studenterna, som hans familjenamn i Danmark. Han hette Jens Paludan-Muller. Han hade hittills icke lefvat mycket ute i verlden, men mest sysselsatt sig med sina studier, och då man såg honom krokryggig och närsynt antingen ute på gatan eller i rum, kunde man icke tro, att han dugde till soldat. Det tyckte ej heller den korporal, till hvars korporalskap han hörde, och eftersom den unge rekryten förrådde stor brist på kunskap om helt vanliga förhållanden, var ban nära att föreslå, att han skulle kasseras till följe af brist på begrepp — då vår kandidat helt oväntadt steg fram ur ledet och bad om tillåtelse, att följande dagen tå vara befriad från exercisen, emedan han skulle till reformationsfesten på universitetet och mottaga dettas guldmedalj, hvilken tillerkänts honom. tör en teologisk prisskrist. Detta slående faktum befriade honom naturligtvis från att bli kasserad; han genomgick exercisen, blef permitterad och inkallad till tjenstgöring jemte sina kamrater i början af december mårad. Då han kommit till sin bataljon (den 1:sta), ville man ha honom kasserad, men han anhöll om att få stanna och stod äfven qvar vid sitt kompani der han snart gjorde sig känd för sin stora itver och pligtkänsla som soldat. En dag, då hans bataljon låg i Slesvig (staden), blef han med 49 andra skickad ut på skansarbete. Det frös starkt den dagen, och de andra vände tillbaka till staden, klagande öfver att de icke kunde arbeta i den stränga kölden, men Paludan-Muller stannade qvar på sin post och gick ej från sitt arbete, förrän arbetstiden var till ända. De 49 andra blefvo straffade med att utkommenderas aldra först till arbete, då någon skulle ut, och den raske studenten, såsom kamraterna nu kallade honom, belönades med att icke oftare utkommenderas. Senare utmärkte han sig äfven i striden vid Bustrup, men likväl mest vid Oversö, hvarom ett bref berättar följande: Paludan-Möäller sköt som förra gången ifrigt på fienden, men föll, efter hvad som senare visade sig, lätt träffad af en gevärskula i låret. Tid fanns icke, att genast hopsamla de sårade — dertill var kulregnet för tätt — och jag tänkte icke vidare på honom, men plötsligt såg jag Paludan-Mäller resa sig upp och med oss andra störta emot fienden. Han slogs tappert med sin bajonett, och då den gick af, började han att som en rasande slå omkring sig med gevärskolfven. Vi måste emellertid tyvärr retirera, och i stridens hetta fäste jag ej vidare uppmärksamhet vid Paludan-Mäller; först då vi välbehållna anländt till Sönderborg och uppställde oss här, fick jag veta, att han saknades. Vi trodde naturligtvis att han fallit eller blifvit tagen till fånga. Huru förvånade blefvo vi emellertid icke, då ett dagar senare fingo höra, att han kommit linkande till våra förposter och af dessa förts till Als, der han skall hafva inlogerats på lasarettet å Augustenborg.