Göteborgsposten – 26 februari 1864, sida 2

Indiern drog fram ett rep ur en ficka och började dermed binda portugisaren vid fåtöljen. — Nåd! döda mig icke! stammade skurken, blek af förskräckelse. Osmany svarade ej och tog från bordet en af öfverstens pistoler. Nino trodde att han ämnade skjuta honom genom hufrudet, han ville skrika, men rösten svek honom alldeles. Med pistolkolfven och en hopvriden näsduk gjorde oemany en munkafle som han satte in mellan portugisarens läppar; sedan han väl öfvertygat sig om att Nino hvarken kunde lösa sig eller skrika, lemnade han rummet och stängde omsorgsfullt dörren efter sig. Tio minuter senare fann sir James nyckeln på det öfverenskomna stället och öfverlemnade den åt löjtnant Tobby som var honom följaktig. — Ni går nu och öppnar jernporten för våra vänner, sade sir James till löjtnanten, jag går att gifva signalen som de vänta på. Löjtnanten lydde. Han lät sig åtföljas af två soldater som voro honom! tillgifna och nedsteg utför den lilla trappan som var huggen i förskansningen. När han hunnit fram till jernporten, lät han den rörliga luckan glida undan i sina refflor och hörde snart ett aflägser ljud likt plaskandet af åror. -Hå! sade han, amerikanarne ha ej förlorat tiden Fyren är ännu ej släckt och likväl kryssa de redan i vårc farvatten. Derpå öppnade han porten och väntade. Bullret blej .