Göteborgsposten – 26 februari 1864, sida 2

i representationen, som borde detsamma tillkomma. Slesbigska ständerförsamlingen bestod af 43 deputerade, 5 valda af presterskapet, 4 af ridderskapet, 5 af de större godsegarne, 10 af städerna, 17 at mindre fastighetsegare och 2 af de blandade distrikten. Den, som känner till Slesvigs förhållanden, vet, att denna representation ej allenast icke gifver tillräckligt säte och stämma inom hertigdömets rådslag åt sjelfva befolkningen, utan äfven gaf majoritet åt de tyskt sinnade inom hertigdömet, hvilka förnämligast utgöras af just prester, riddare, större godsegare, köpmän och handtverkare i städerna. Önskningen om ändring härutinnan utgick också först frän den danskt sinnade befolkningen i Slesvig (den öfvervägande majoriteten), hvilka ej allenast såg sig sakna nästan all delaktighet i bestämmandet af sina egna angelägenheter, utan älven såg sin egen nationalitet, den danska, hotas med qväfningen under tryckning at den tyska. Den, som under de senare decennierna följt rörelsen inom Slesvig, känner nogsamt, huru den danska nationalitetens kamp derstädes ta git allt större omfattning och på samma gång framträdt med allt större anspråk på skydd at moderlandet, af Danmark mot Tyskland. Danska regeringen kunde till slut ej längre blunda derför. Den måste afhjelpa detta missförhållande. Men på samma gång den danska nationaliteten i Slesvig, det egentliga folket derstädes, sålunda sökte skaffa sig rätt och tillvaro gentemot den förut öfverliggande tyska, sträfvade naturligtvis denna emot genom sjelfva ständerförsamlingen, som varit i dess anda sammansatt. Besynnerligt nog valdes af församlingen utvägen att upplösa sig sjelf. Suppleanterna inkallades; de sammankommo icke i tillräckligt antal. Således består de facto icke längre någon särskild representantförsamling för, Slesvig. Då tog danska regeringen, som tröttnat vid detta ständiga trassel och ansåg sig böra lyssna till den danska befolkningens i Slesvig fordringar, det visserligen djerfva, men fullt befogade steget, att inför riksrådet (blott Danmark och Slesvigs gemensamma reprBsentation, sedan de holsteinska medlemmarne väg rat deri deltaga) framlägga ett förslag till ny gemensam grundlag för konungariket och Slesvig, med ett på liberalare och med danska nationalitetens i Slesvig, d. ä. majoritetens dersammanstädes rätt mera öfverensstämmande riksråd eller gemensamhetsrepresentation. Enligt detta förslag skall riksrådet bestå af 213 ledamöter, samt i likhet med förhållandet inom den liberalt grundade danska riksdagen, delas i två kammare, nemligen Folkethinget (den lägre), bestående af 130 ledamöter, valda omedelbart på 4 år, 101 i konungariket och 29 i Slesvig, samt Landstlunget bestående af 83 medlemmar, deraf konungen utnämner 18 på 12 år (således ej som förut på lifstid), konungariket 52 och Slesvig 13 på 18 år, medelst omedelbara val. Då enligt 1855 års gemensamhetsgrundlag valrätten var inskränkt till dem, som betalt 400 rdr i skatt eller egde en inkomst af 2,400 rdr, tillkommer, enligt novembergrundlagen, valrätt till båda thingen hvarje välfrejdad dansk medborgare, som fyllt 30 år, såvida han ej, utan att hatva eget hushåll, står i enskild tjenst, varit eller är fattighjon; dock för valrätt till landsthinget med den inskränkning, att han betalt 400 rdr i skatt eller egt en inkomst af 2,400 rdr. Den liberala reformen härutinnan ligger så tydligt i dagen, att den på intet sätt kan bestridas. Detta gäller isynnerhet för Slesvig, hvarest majoriteten af befolkningen nu kan komma till råds, äfven den, isynnerhet genom den stora proportion de omedelbara valen intaga. Vi erinra läsaren ännu en gång om att af Slesvigs 10 deputerade i det gamla riksvådet hälften, eller 5 medlemmar valdes af ständerförsamlingen och endast 5 genom omedelbara val, då deremot nu Slesvigs 52 medlemmar i båda thingen väljas alla genom omedelbara val. Då förut konungen valde af riksrådets 80 medlemmar 20, väljer han nu i nedra kammaren ingen och i den öfra af dess 83 medlemmar blott 18. För Slesvigs ständerförsamling var bestämd en valcensus af för de större godsegarne 100,000 rdr skattevärde, för städernas och landets innevånare egande af fastighet tll värde af minst 600 rdr. Då vi nu betänka denna församlings öfvervägande tyska natur,